Annie Leonard & The Story of Stuff Project forsätter med sina intressanta, viktiga och ögonöppnande filmer. 2011 kommer ”säsong 2” vilket ska bli väldigt intressant. Idag tittade jag på ”The Story of Electronics” som kom den 9 november. Ämnet de behandlar – att elprylar är designade för att hamna på soptippen (design for the dump) – är något som har retat upp mig länge.
Förr lagade man elprodukter. Det fanns en marknad och duktiga arbetare som lagade bilar, TV-apparater och mobiltelefoner. Men idag tillverkar man produkter på ett sätt så att de antingen inte går att plocka sönder (dvs inte går att laga), eller så att det är dyrare att laga än att köpa nytt. Många mobiltelefoner idag måste bytas ut när batteriet är slut – endast för att det är omöjligt att plocka in ett nytt batteri. Numera kan man heller inte göra någonting själva – allt måste iväg till det separata företagets avdelning – men svaret man får är i 9 fall av 10 att man behöver köpa nytt.
Jag köpte en DVD-spelare för hundra år sedan, i samband med att de precis kom. Den rullar och går fortfarande. Dock så tyckte jag (en gång i tiden) att ”den var för stor och för ful” så jag köpte en ny. Som höll i några månader. Jag skickade in den till reparation hos företaget jag köpte den hos, men fick en ny istället. Sen jag köpte DVDspelare nummer 2 har det gått åt 5-6 spelare hos mig. Och så ofta tittar jag inte på film att de nöts ut.
Det är detta problem de tar upp – att saker inte är gjorda för att användas och för att hålla. Att tillverkar sen även pumpar in gifter i elprodukter är också en intressant del av historien, och vad händer sen? Jo, vi kastar våra trasiga oanvändbara elprylar. Eller, förresten, vi är ju duktiga och lämnar dem till elåtervinning. Fast dom hamnar ju ändå bara på en soptipp i ett land långt ifrån oss där vi inte ser problemet.
Liksom i ”The Story of Cosmetics” så är grundprincipen Toxics In – Toxics Out. Allt gift som hamnar i produkter hamnar förr eller senare i naturen. Lösningen? Att designa och tillverka produkter som håller längre, som går att laga och som innehåller mindre gifter – ”Design to last”. Det går att göra. Leonard & Company föreslår att vi ser till att det blir ”Product Take Back” – de trasiga produkterna ska hamna hos tillverkarna och bli deras problem, och först då kommer de att ändra sitt beteende. Och det här går att åstadkomma, för vart har vi hamnat? Hos konsumentmakten – igen. Tillsammans kan vi påverka både politiker och företag om vi hjälps åt och vägrar ge oss.
2 comments
Det här är ett återkommande irritations- och frustrationsobjekt, helt klart. Jag blir så trött på allt som tillverkas för att inte vara hållbart, och drömmer om att det ska löna sig att tillverka hållbara prylar. Att företagen måste ta tillbaka och ta till vara icke-fungerande prylar kunde vara en möjlighet – om det inte bara leder till att de dumpar dem i lämpligt u-land, som man ju gör med elektronikskrotet idag.
När det sedan handlar om de gifter som elprodukterna innehåller är det viktigt att komma ihåg att de inte bara är ett problem när produkten kasseras – utan att en hel del av dem läcker ut under användningen också och samlas i våra egna kroppar. En del av dem går vidare till fostret om man blir gravid, och en del av dem passerar ut via bröstmjölken. Här är priset kommande generationer betalar för att vi går med på skräpkvaliteten, och för att vi luras att tro att vi ständigt behöver något nytt.
En elprodukt med längre hållbarhet genererar på sikt mindre skadliga gifter i hemmet. Den största delen avges nämligen i början av livstiden, och en dator som stått och surrat i ett par års tid släpper ut mindre gifter än en ny.
Ja, det är ju inte bara frustrationen i att företagen nästan tvingar oss till att köpa nytt och byta ut, hela aspekten med gifterna har ju i stort sett gått förlorad i debatten – trots att den faktiskt är den mest oroväckande biten!
Jag börjar känna att det är dags för revolution snart!