Jag begriper inte. De senaste dagarna har jag fått ett antal brev i brevlådan där alla möjliga (min bank, mecenat osv) tycker att jag ska låna pengar.
Alla breven säger samma sak! Det är så ENKELT! Massor med pengar redan imorgon. Dom har redan bestämt hur mycket jag får låna. Jag kan få göra avbetalningar på allt jag handlar osv osv. Varför i hela fridens namn ska jag låna pengar, undrar jag? Och varför i hela fridens namn tigger banker att om att folk ska låna pengar för?
Jag är av följande åsikt:
Om jag inte kan betala något kontant så har jag inte råd med det. På sin höjd tar man det på 30 dagars faktura.
Och i och med minimalismtankarna så är jag av (ytterligare) en annan åsikt idag: jag behöver ingenting. Jag behöver absolut ingenting förrens något viktigt jag äger går sönder. Så därmed sparar jag hellre till en buffert så att jag exempelvis kan köpa en ny dator när min ger upp. Många av de minimalister vars bloggar jag läser talar just om detta – att när behovet av prylar minskar så ökar ens kapital. Och det är först då man har möjligheten att kunna lägga sina pengar på saker som man mår bra av; godare mat, fina viner, möjlighet att ha häst/golfa/vad-man-nu-gillar-att-göra, möjligheter att resa. Plus att man eliminerar ångest över räkningar – de enda räkningar man betalar är de man måste för att ”överleva” i vår värld. Tid, pengar och tankar över till något annat alltså.
Man kan ju inte spendera pengar man inte har. Alla avsnitt av Lyxfällan är ett bra exempel på det (eller, snarare: lyxfällanmänniskorna visar att man visst kan spendera pengar man inte har. Men tillslut kommer konsekvenserna ikapp en). Men på något vis så tror folk att man bör låna pengar för att köpa en ny TV – även fast man redan har en, även fast man får betala massor i ränta och även fast det bara tar 3 månader att spara ihop till en ny (om man verkligen vill).
I dagsläget är min buffert verkligen ingenting att skryta om. Men ju mindre krav man har på att äga saker och ting, desto mer kan man spara. Och desto mer kan man leva för.
Jag har förvisso ett pågående CSN- lån, men det är så illa tvunget ifall man vill kunna fokusera åtminstone någorlunda på sina studier. Men det har jag tänkt betala av så fort jag bara kan när jag pluggat färdigt, hur mycket jag än får snåla då. (och här kan man också fråga sig varför bankerna så gärna vill att en redan csn- skuldsatt student ska gräva sig ännu djupare ned i låneträsket?)
Hur som helst, Göran Persson sa en gång i tiden att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Nedanstående bild får illustrera detta. Vem är det egentligen som har mest ”riktiga” pengar? Vem har ett kapital att tala om?
Vad ni än gör, låt er inte luras av varesig bankers lånlöften eller företagens reklam om att man ”måste” äga något eller byta ut det man redan har. Livet är kort, och inte fan blir man gladare av dyra meningslösa prylar som ligger och skräpar överallt.
12 comments
Så sant som det är sagt! Jag arbetar vanligtvis med skuldsatta personer, och tro mig det är ännu vanligare än man kan ana att folk köpt allt de äger och har på kredit eller tagit dyra blancolån.
Till och med som som utåt sett verkar så ”förmögna”. Man måste ha nyaste bilmodellen, mest avancerade TV-apparaten, dyraste hockeyutrustningen till barnen osv osv. Annars duger man inte. Tror man.
Jag kan förstå att man t.ex. blir tvungen att låna pengar t.ex. för att köpa en bra bil för att man kanske har ett jobb som kräver långa pendlingssträckor och därmed ett pålitligt och säkert fordon att färdas i. Alla kan inte hosta upp femsiffriga belopp bara sådär, men har ändå en bra, stabil inkomst som gör det möjligt att återbetala utan problem. Men för att shoppa all möjlig skit man egentligen inte behöver? Helt sanslöst.
Att låna till bil & boende har jag full förståelse för (även om jag kan tycka att man borde lägga mer energi på att försöka betala av de skulderna än att belåna huset ännu mer för varje värdering).
Men just den här statushetsen som gör att folk tror att dom måste ha vissa prylar ”bara därför att man ska ha sånna saker” stör mig. Är folk verkligen så olyckliga och missnöjda med sina liv att deras största mål är att överträffa grannen i antalet nya bilar och dyra leksaker till barnen? Och hur i hela fridens namn lyckades någon (jag vill nog skylla på företagen, men de styrs ju av konsumenter) inbilla en hel västvärldsbefolkning att man måste äga vissa saker för att vara en bra och lyckad människa? Lär man inte små barn att dom duger som dom är?
Det här är verkligen ett ämne som jag skulle kunna raljera över i all oändlighet.
Eftersom hela vårt västerländska samhälle bygger sin grund på konsumtion så måste man hetsa människor att handla, annars faller hela skiten. Det är då ett ypperligt sätt att bedriva kampanjer som egentligen syftar till att ge människor känslan av att de inte duger om de inte äger det och det och det.
Jag och min man diskuterade lite kring detta häromdan.
När den ekonomiska krisen drabbade Sverige försökte man ta till medel (sänkta räntor osv) som skulle leda till ökad konsumtion så att samhällsekonomin skulle börja stabilisera sig igen. Samtidigt propagerar man för vikten om att värna om miljön och att konsumtion är en stor bov i dramat. Hur i hela friden ska dom ha det? Jag. Blir. Så. Trött. Dubbelmoral får mig att vilja kräkas.
Nä, tacka vet jag människorna på the Trobiand Islands som mäter status i antalet jams (typ sötpotatis) man äger. Dom äter ju åtminstone upp den ;)
Underbart! Jag ska börja mäta min lycka i något liknande. Typ antalet clementiner jag äter på en dag. Är det mer än 3 så är jag lycklig eller nått. Det tar ju verkligen pressen av saker och ting!
Och du! Spana in Steg3.se – där försöker de få till hållbar utveckling utan att konsumtion och hysterisk ekonomisk tillväxt ska behöva ske! Ett fantastiskt initiativ!
Haha…kruxet är väl bara att andra också måste tycka att du är fantastisk och se upp till dig för att du äter tre clementiner om dagen. Annars uppnår du ingen status ändå. För lyckliga blir vi ju bara om andra människor avgudar oss. Eller hur? ;)
Ska verkligen kolla in den sidan. Jag är helt med på den tanken. Toppen!
Ah, det är ju sant. Då blir det ju lite status i alla fall, även fast det är förbrukningsvaror. Haha, gud vad skrämmande det är att vi är så beroende av andra människor åsikter!
Håller helt med! Vi har tagit lån för en enda sak förutom CSN – en tomt. Det är ungefär där min gräns går, att låna till prylar eller annat (som man dessutom ofta inte behöver) känns ju bara galet!
Jag vet inte var jag har hört uttrycket om att för att kunna spara pengar så behöver man inte stora inkomster, utan små utgifter, och jag tycker verkligen att det stämmer. Med en student i hushållet är vi inga höginkomsttagare, men vi har små utgifter och därför kan vi ändå ofta spara pengar.
Det uttrycket har jag också hört, och det är ju jävligt sant! Stora inkomster spelar ju ingen roll ifall man har lika stora utgifter!
Skulle du inte kunna skriva vilka bloggar du läser som just handlar om minimalism?
Absolut! Jag har länge tänkt fixa ett inlägg om all fantastisk inspiration jag hittat, men tills dess får du hålla till godo med några få minimalismlänkar i högerkanten! :)
Håller med dig, precis som jag skrev en gång… när du skrev det inlägget om att köpa kläder… det är precis vad jag känner om prylar också.
Till exempel nu till Jul så köpte jag EN julklapp till min lilla syster och EN till lilebrosan. Och en liten till våran underbara bordecollie. Sen köpte jag en sällskapspel som är till alla i familjen som jag slår in sen, mer än så blir det inte. Och av våran mamma får vi alltid en liten godiebag av olika saker vi behöver tillvardags… men brukar bli ändå lite olika från år till år.
Men det bästa med Julen att vi som syskon sitter och myser och tittar på gamla Disney filmer. Vi är inga barn längre men att ha en familje tradition istället för att få massa prylar gör att Julen för oss iallafall blir väldigt speciell. Vi är inte fattiga eller snåla, men vi har blivit uppfostrad av min mamma på ett sätt som folk kan tycka synd om en för att man aldrig har fått det senaste. Me det bryr jag mig inte längre om, innan kunde jag bli ledsen men inte nu längre. Sen jag också förlorade min pappa så tycker jag att livet är för kort att bara sitta och önska att pengarna ska räcka till mer grejer, istället försöker vi också att uppleva saker mer än att köpa. Som när min syster fyllde 23år i sommar, så åkte vi alla syskon till Kålmorden, det var jätte kul att kunna spendera en hel dag med sina syskon och samtidgt uppleva något nytt.
Min familj kommer från sydamerika och vi har bara varit där en enda gång, men inte pågrund av att vi inte har pengar til det, utan det har varit för att vi har varit på andra ställen i Sverige istället eller i europa. Livet blir så mycket bättre när man kan göra mer saker tillsammans.
Men jag har tyvärr inte stora tjocka släkten I sverige, så då är familje tiden extrem viktig för mig. Hoppas folk börja inse det.
Tack för en bra blogg. :)
Det är ju verkligen så enkelt när man väl inser det, att det är familj och vänner som är det viktiga. Men alla var vi väl små giriga barn en gång i tiden? Jag tycker verkligen att du idag ska glädja dig över att din mamma är så klok! Och julen ska ju vara till för att umgås med de man står nära, och nu är jag så långt ifrån religiös man kan komma, men jag tvivlar på att Jesus tyckte att hans födelsedag skulle bli en dag av konsumtionshets!
Jag hoppas fler gör som du & jag, umgås med familjen och hoppar över det där med fyrahundraelva paket till alla. Jag sparar hellre på minnen än på prylar! :)