Jag begriper inte. De senaste dagarna har jag fått ett antal brev i brevlådan där alla möjliga (min bank, mecenat osv) tycker att jag ska låna pengar.
Alla breven säger samma sak! Det är så ENKELT! Massor med pengar redan imorgon. Dom har redan bestämt hur mycket jag får låna. Jag kan få göra avbetalningar på allt jag handlar osv osv. Varför i hela fridens namn ska jag låna pengar, undrar jag? Och varför i hela fridens namn tigger banker att om att folk ska låna pengar för?
Jag är av följande åsikt:
Om jag inte kan betala något kontant så har jag inte råd med det. På sin höjd tar man det på 30 dagars faktura.
Och i och med minimalismtankarna så är jag av (ytterligare) en annan åsikt idag: jag behöver ingenting. Jag behöver absolut ingenting förrens något viktigt jag äger går sönder. Så därmed sparar jag hellre till en buffert så att jag exempelvis kan köpa en ny dator när min ger upp. Många av de minimalister vars bloggar jag läser talar just om detta – att när behovet av prylar minskar så ökar ens kapital. Och det är först då man har möjligheten att kunna lägga sina pengar på saker som man mår bra av; godare mat, fina viner, möjlighet att ha häst/golfa/vad-man-nu-gillar-att-göra, möjligheter att resa. Plus att man eliminerar ångest över räkningar – de enda räkningar man betalar är de man måste för att ”överleva” i vår värld. Tid, pengar och tankar över till något annat alltså.
Man kan ju inte spendera pengar man inte har. Alla avsnitt av Lyxfällan är ett bra exempel på det (eller, snarare: lyxfällanmänniskorna visar att man visst kan spendera pengar man inte har. Men tillslut kommer konsekvenserna ikapp en). Men på något vis så tror folk att man bör låna pengar för att köpa en ny TV – även fast man redan har en, även fast man får betala massor i ränta och även fast det bara tar 3 månader att spara ihop till en ny (om man verkligen vill).
I dagsläget är min buffert verkligen ingenting att skryta om. Men ju mindre krav man har på att äga saker och ting, desto mer kan man spara. Och desto mer kan man leva för.
Jag har förvisso ett pågående CSN- lån, men det är så illa tvunget ifall man vill kunna fokusera åtminstone någorlunda på sina studier. Men det har jag tänkt betala av så fort jag bara kan när jag pluggat färdigt, hur mycket jag än får snåla då. (och här kan man också fråga sig varför bankerna så gärna vill att en redan csn- skuldsatt student ska gräva sig ännu djupare ned i låneträsket?)
Hur som helst, Göran Persson sa en gång i tiden att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Nedanstående bild får illustrera detta. Vem är det egentligen som har mest ”riktiga” pengar? Vem har ett kapital att tala om?
Vad ni än gör, låt er inte luras av varesig bankers lånlöften eller företagens reklam om att man ”måste” äga något eller byta ut det man redan har. Livet är kort, och inte fan blir man gladare av dyra meningslösa prylar som ligger och skräpar överallt.
