Jag hoppas nu att jag är åter med i matchen när det gäller bloggen, även om jag inte riktigt är på fötterna ännu. Jag opererades alltså i lördags för brutet skenben och brutet vadben i vänster fotled efter att i onsdags ha ramlat i skogen. Sex dagar på sjukhus tog kål på mitt humör, men nu ligger jag hemma hos mina föräldrar och försöker pussla ihop tillvaron igen, vilket inte verkar vara så enkelt när man är gipsad och går på kryckor (eller: försöker ta sig fram på kryckor), något jag aldrig varit med om förut.
Eventuella konstigheter som skrivs här på bloggen i några dagar framöver skylls på mina smärtstillande. :) Plus att jag ska försöka fixa ut röntgenbild(erna) här på bloggen, då jag är rätt fascinerad över hur mitt ben verkligen har gått av, och att det faktiskt inte gjorde så ont som man tror att bryta två ben.
Förövrigt har jag hört och sett en massa vidriga slit-och-släng beteenden på sjukhuset. Visste ni till exempel att kuddarna på ortopedavdelningen är ENGÅNGSKUDDAR. Hur är det ens möjligt? Det är ju fortfarande örngott på dem! Jag tog hem mina två jag haft till benet i ren panik, nån borde ju kunna använda dom igen liksom. Sen ska vi nog inte ens börja tala om alla mediciner jag är full med just nu, jag får lite smått panik när jag tänker på allt som man stoppas full med på sjukhusen och som sen hamnar ute i våra vattendrag.
Hur som helst, som det är för stunden så blir jag väldigt trött hela tiden, jag har ganska ont och jag är rätt nedstämd av alltihop som hänt (alltså på ren svenska = jag tycker extremt synd om mig själv). Men jag ska försöka vara lite produktiv här på bloggen nu, jag har ju saknat er! Och tack för all medömkan jag fått under tiden jag legat på sjukhus! Imorgon ska jag försöka släpa mig ut på altanen för att sitta i solen en stund – jag räknar med att allt blir mycket bättre så fort jag får lite sol i ansiktet! (och så kan vi ju njuta lite extra av att jag fick full pott på Miljökemi och miljötoxikologi– kursen.. ;))
