”Here’s the bottom line: what we really want we cannot buy” (Bruno, sid 38)
När jag började intressera mig för minimalismen och den frivilliga enkelheten så stötte jag på Dave Bruno, något man gör vare sig man vill eller inte. Det här är killen som i panik en dag insåg att det här med prylar var lite överväldigande, även för en prylgalen typ som han är. Där och då formades ”The 100 Thing Challenge” och Dave bestämde sig för att under ett år leva med endast 100 personliga ägodelar. Det skall sägas att Dave sedan tidigare var intresserad av konsumtion som fenomen och var lite anti redan från första början, han läste mycket böcker om konsumtion osv.
Så han börjar rensa. Och när han börjar rensa så börjar han inse saker. Som tillexempel att man äger väldigt mycket saker och kläder som man önskar definierade en själv, men att man slutligen kan ställa sig själv frågan vem försöker jag lura? Liksom att man äger mycket saker som man tror kan fixa problem man har, men dessa problem är sällan av materialistisk härkomst.
Boken är absolut intressant för någon som liksom mig är intresserad av minimalismen, men för den sakens skull inte har tänkt leva med bara 100 ägodelar. Den är givetvis extra intressant för den som faktiskt vill leva med så få ägodelar. Och jag måste erkänna att jag tycker det är så jäkla häftigt! Daves utmaning till sig själv skapade ett fenomen som idag sträcker sig världen över och som blivit någon form av gräsrotsrörelse – inte bara för oss miljömedvetna utan även för alla andra som tröttnat på överkonsumtionen. Boken går fort att läsa och den inspirerar, men den är inte skriven för det ändamålet kan jag tycka, utan Dave är mycket petig med att det är HANS utmaning och att han får bestämma och ingen får kritisera. Tillexempel så räknar han sina böcker som ”en grej”, vilket har retat upp en massa människor.
Och det här är lite lustigt, för visst är det typiskt oss människor att haka upp oss på hur man räknar sina ägodelar, istället för att se till varför man överhuvudtaget kan behöva räkna dom? Varför lägger vi så mycket fokus på detaljer istället för att se till det stora hela, utmaningens kärna – överkonsumtionen och individens egen roll i denna?
(Mellan varven blir boken lite för mycket för mig, detta på grund av att Dave är djupt religiös och jag är den totala motsatsen.)
”The 100 Thing Challenge proved a handy way to get rid of stuff that was never going to fix my past or make me someone that I was not. It turned out I had quite a bit of stuff for that purpose.” (Bruno, sid 68)
Du som intresserar dig för alternativa livsstilar – och framförallt livsstilar som är miljövänliga – du ska nog snarare läsa The Moneyless Man. Brunos bok är bättre för dig som är intresserad av konsumtionsfrågor och som själv vill förändra både dina nuvarande konsumtionsvanor samt rensa ut lite hemma.
