Jippie, tänker man när man åker till sjukhuset för att lämna in kryckorna och plocka bort gipset.
Man är mindre glad, rent ut sagt skitförbannad och ledsen och arg och besviken och alla andra jobbiga känslor man kan ha, när det visar sig att det finns ett infekterat sår på benet, som inte alls ser bra ut. Seriöst (det här kanske är lite magstarkt, men ändå) så SÅG jag metallplattan som sitter fastskruvad i benet, eftersom såret var så pass brett och djupt.
Och vips så har läkaren smällt dit gipset igen och man får med sig kryckorna hem tillsammans med den största monsterkuren antibiotika jag någonsin sett, samt en kallelse till återbesök om 1½ vecka för mera röntgen och pillande i såren och fortfarande ännu ingen rehabilitering. Så nu sitter jag här hemma och är trött, arg, ledsen och helt uppgiven. Full med antibiotika som jag inte mår bra av, med kombinationen smärtstillande som gör mig illamående och trött. Och jag vet att jag behöver göra klart alla rapporter till min distanskurs. Och plugga till tentan i tillämpad ekologi. Och hjälpa min grupp med vårt fältuppgiftsarbete. Och jag behöver städa. Och min tvättid jag bokat till idag – finally skulle jag få tvätta! – gick ju givetvis upp i rök så nu får jag gå omkring i gamla trasor igen (det är väl nu jag ska se fördelen med att ha extrema mängder trosor och strumpor?).
Tack universum för denna exeptionellt dåliga tisdag. Detta kan nog vara det mest deprimerande blogginlägg jag någonsin kommer skriva, men så är det. Det här benet har sabbat tillräckligt för mig nu. Jag får kompensera med att skriva några glada inlägg kanske? Om inte annat vore jag tacksam för glada nyheter av något slag. Lite i stil med ”Västvärlden slutar överkonsumera”, ”Världen byter till förnybar energi”, ”Folk har äntligen insett – cykeln är mycket coolare än bilen”.. Ah, jag vet inte. Små glada nyheter går väl också bra. Jag publicerar helt enkelt några glada inlägg, och sen återgår jag till sysselsättningen dra-täcket-över-huvudet-och-tycka-extremt-extremt-synd-om-mig-själv.
