Jag bjuder på en reality check idag. Det är väldigt lätt att fastna i våra egna problem, de ökända i-landsproblemen. Vattnet var inte tillräckligt varmt i duschen, frukten på ICA såg inte så fräsch ut, imorse hade man INGENTING att ta på sig, man har tappat bort sin favoritpenna. Ja, orsakerna till problem i vår del av världen är rätt små.
Likadant är det med mitt ben. Förra vecka var jag i Uppsala, och där går jag – haltandes litegranna och tycker givetvis lite synd om mig själv – och på andra sidan perrongen står det en man med proteser på båda benen. Missförstå mig rätt, för jag tyckte inte synd om den mannen. Jag är fascinerad och glad över att man lyckats åstadkomma bra fungerande proteser som gör att man kan gå igen även om man förlorat delar av sina ben. Men däremot slutade jag tycka synd om mitt eget ben. Visst, det har varit en jäkla röra med mitt ben. Men än så länge sitter det kvar och fungerar någorlunda väl. Och om jag ser till mig själv när jag tittar på bilden ovan så kan jag bara konstatera att jag är fantastiskt lyckligt lottad. Och det är viktigt att komma ihåg ibland. Liksom att det är lika viktigt att försöka hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade som en själv, oavsett om de bor i Sverige eller i andra delar av världen.
