Jag har funderat lite över mina utbildningsval.
Kortfattat har min historia sett ut enligt följande:
Läste SamKultur på gymnasiet och gottade mig i litteraturvetenskap, kulturhistoria och liknande. Skulle inte plugga vidare.
Blev hotad av min pappa att om jag efter studenten minsann skulle ha heltidsjobb och bo kvar hemma utan att plugga något så borde jag betala hyra. Jag paniksökte två olika distansutbildningar: latin och kriminologi. Valde kriminologin. Började sedan plugga på heltid på SU och tog senare min fil.kand i kriminologi.
Skulle sen påbörja psykologprogrammet, eftersom jag skulle samla en massa fina titlar och tjäna stora pengar. Tre veckor innan kursstart vaknade jag upp en morgon (true story) och kände att jag borde rädda världen. I panik googlade jag miljöutbildningar, sökte på tok för sent men kom in ändå. Har sedan först dagen på miljövetenskapen inte ångrat mig en sekund.
Men, kärnan jag vill komma till är mina ämnesval. Kriminologi ( =läran om brott) är kanske inte världens mest upplyftande ämne. Jag var intresserad av att förstå hur grovt kriminella tänker och fungerar och hur man möjligtvis skulle kunna hindra dem från att begå brott. Miljövetenskapen handlar i grova drag om hur man ska kunna rädda en väldigt sjuk planet från dess invånare. Hur man ska kunna stoppa eller förändra kapitalismen, konsumismen, det faktum att väldigt få bryr sig och huruvida det kommer finnas nån bobar planet kvar till kommande generationer.
Jag börjar ana någon form av hjältesyndrom här. Mitt i all deprimerande kurslitteratur, deprimerande politiska beslut och ovilja från allmänheten så vill jag fortfarande rädda världen. Hur orkar jag och alla likasinnade stå ut? Det måste nästan finnas ett hjältesyndrom med i bilden, om man inte kanske tror att vi inte är riktigt kloka rent allmänt.
Spontant känns det som att varje motgång planeten (och mina värderingar) råkar ut för, så vill jag rädda världen lite extra mycket nästa dag. Tur är väl det, annars hade jag nog förlorat förståndet för längesen. Peppen man får från likasinnade kurskamrater samt alla ni bloggläsare skall heller inte underskattas. Men ibland känns det som om man springer i motvind uppför en uppförsbacke utan slut där det med jämna mellanrum står folk som bara är ute efter att knuffa ned en.
