För många år sen när jag varje jul och födelsedag fick så kallade ”flytta-hemifrån-grejer” så önskade jag mig bland annat bestick. Finbestick från Hardanger skulle jag ha, modellen Renessanse. Sagt och gjort, jag fick besticken, ett 24-delars set kostar idag 1100kr. Gissa vart dom här bestick har hållt hus sen jag flyttade hemifrån?
Mycket riktigt – dom har stått längst in i ett av köksskåpen. I sin låda. Helt oanvända. För det här är ju finbestick. Så när jag väl flyttade köpte jag en packe bestick från IKEA för 79 kronor istället, att ha till vardags.
Det intressanta är ju hur ofta jag har användning för så kallade finbestick. När jag bjuder på nyårssupé, kanske? Just ja, det händer ju aldrig. Och det känns väldigt onödigt att ha fina kvalitetsbestick (mina bestick beskrivs som: ”inspirerat av renässansens klassiska och eleganta stil”) i ett skåp. Så nu blir det ändring: budgetbesticken får hamna hos Stadsmissionen och finbesticken får användas till vardags.
Att ha ägodelar som är för fina för att användas är ett enormt resursslöseri och dessutom utrymmeskrävande. Till exempel har jag ett gäng kristallglas som jag rädde från ett av min pappas rensningstillfällen då han skulle kasta dom. Dom glasen får man dricka i när man vill så att de kommer till användning, istället för att göra som mina föräldrar som hade de stående i ett skåp (jag kan inte minnas att jag någonsin sett någon dricka ur dem). Finbesticken har dessutom 10 års garanti. Och i och med utbytet så blev jag av med den stora besticklådan samt att jag fick extra utrymme i köksskåpen, riktigt värdefullt i mitt lilla hem.
Man undrar hur mycket mer man har hemma som aldrig får se dagens ljus eftersom saken i fråga är fin/dyr/ömtålig? Det är ju en helt annan dimension av medveten konsumtion av högkvalitativa produkter som bara blir skräpkonsumtion om man inte använder sakerna.
(en annan aspekt är ju också varför jag har haft 48 stycken bestick. Det är sällan 12 personer äter middag i min lägenhet..)
