Igår var det Black Friday i USA, mer känt som amerikanernas motsvarighet till helvetet på jorden: eller så som man tydligen också kan se det – årets stora anledning till att köpa skit man inte behöver för pengar som man skulle kunna göra något lämpligare för. Inte helt förvånande kallas Black Friday också för ’overconsumption day’. (Varför svart fredag? Jo, dagen då bokföringen för många butiker går från rött (förlust) till svart (vinst)).
Idag är det istället Buy Nothing Day. Man måste uppskatta den vågade placeringen av firandet av att inte konsumera, mitt i helgen som inleds av Black Friday och som också är starten för julklappsshoppingen. I egenskap av att ha varit på jobbet idag kan jag meddela att folk som knallade omkring i gallerian där jag jobbade inte verkar ha några större tankar om Buy Nothing Day. Å ena sidan gick jag själv till mataffären och köpte en del ätbart, så jag var ju långt ifrån helt shoppingfri själv.
Hashtaggen #konsumtionssamhället dök nyss upp i mitt twitterflöde med intressanta inlägg, och själv kan jag inte låta bli att, liksom varje år vid den här tidpunkten, fascineras över vuxna människor som hetsar upp sig över julklappar. Dom vill ha det ena och det andra, och ska köpa allt och lite till för att ge bort. Och jag blir mer och mer nöjd över hur jag lyckats styra upp mitt eget (och familjens) julfirande:
- köper en julklapp till bestämd person för rimlig summa (runt 500-lappen).
- får en julklapp av bestämd person för samma rimliga summa.
- den enda personen i släkten som är yngre än mig, brorsdottern på 4, räknas inte in utan får julklappar så som vi andra fick som barn. Vilket alltså resulterar i hysteri. Jag försöker hålla rimlig nivå och köper ungefär två klappar (eller – två böcker, kan vi ju lika gärna säga. det blir ju alltid så ändå).
Problemet är bara att jag inte vet vad jag själv ska önska mig. Så – som tjugofyraåring med CSN-bidrag och liten studentlägenhet – så har jag uppenbarligen det mesta jag behöver. Vadan hysterin hos alla andra? Önskar sig folk saker på ren principsak? Det känns lite som när man står på jobbet och kunden prompt ska ha en påse, för den lilla boken kan omöjligt få plats i någon av de andra fyrahundra överdimensionerade påsarna. Huga!
