I min master thesis, som är klar och bara väntar på presentation och opponering, skriver jag en del om behov i samband med en (enorm) teoridel om kapitalistisk konsumtion.
”Behov” är ett intressant ord. Man kan prata om behov i helt grundläggande termer, till exempel vad en människa behöver för att leva ett drägligt liv: mat, kläder på kroppen, tak över huvudet, socialt umgänge och tillgång till läkarvård. ”Behov” verkar också innebära behovet av en ny teve, ännu ett par skor och en ny bil, mest eftersom grannen köpte en ny och man vill ju inte vara sämre. Några forskare är av åsikten att behov är kulturellt betingat – vad vi anser vara ett behov skiljer sig åt mellan folk, länder och kulturer – och generationer. Jag och mina föräldrar har nog en hel del särskiljande åsikter gällande vad som är ett behov eller ej.
När den kapitalistiska ekonomin – som, även om jag klagar en del på den, faktiskt gett en oerhört mängd människor ett bra mycket drägligare liv – gick över till att i västvärlden bli ’konsumtionssamhället’, upptäckte man ju rätt fort att det var lätt att fixa de behoven de flesta hade. Alltså var man tvungen att skapa nya behov – hej mode! Kläd- och inredningsmode, tillsammans med ständigt ny och utvecklad teknik gör att vi hela tiden får höra att vi borde ha nya behov. Reklam är ju dessutom en fena på det där med att få oss att tro att vi behöver saker – att vi förtjänar saker – att våra behov är något ruggigt positivt.
För de senaste åren har behov kommit att bli en positiv motivering eller önskan. I stället för att säga ”jag vill ha” så säger vi att ”jag behöver”. Alltså blir ett nytt inköp motiverat, för nånstans i våra hjärnor lurar fortfarande den gamla hederliga definitionen av behov – nämligen sånt som är grundläggande för vår överlevnad. Om jag säger till en vän att jag ”behöver köpa ett par nya jeans” så tar de flesta för givet att jag redan har jeans, och frågar snarare vilken typ av modell eller färg jag är ute efter. För vi vet ju också om att det är få av oss som har direkta behov. Och när jag då säger att jag behöver något, framstår jag ju inte som lika självisk som om jag hade sagt att jag vill ha, utan inköpet låter mer som något jag förtjänar – en rättighet, helt enkelt.
Det intressanta är också att ser man till amerikaner, så har man under många år undersökt deras ”lyckonivå” och jämfört den med disponibel inkomst. Resultatet är att ingen har blivit lyckligare sen 1950-talet, snarare så går lyckonivåerna ner. Många tror att det här beror på att vi aldrig är nöjda, av den enkla anledningen att samhället talar om för oss att vi inte borde vara nöjda. Vi borde vilja ha mer. Vi får panik över att vi har för mycket. Vi mår dåligt över de skulder vi dragit på oss i samband med inköp. Vi har för mycket, helt enkelt. Sen har man också jämfört olika människor med olika inkomstnivåer med andra människor i andra länder med helt andra inkomstnivåer. 2007 kom man fram till att fransmän, som tjänar en sisådär 4 gånger med än vietnameser, hade precis samma lyckonivå. Massajerna i Kenya hade samma upplevda lyckonivå som amerikanska dollarmiljonärer.
“People in the West have got no happier in the last 50 years. They have become much richer… But they are not happier. This shocking fact should be the starting point for much of our social science.”
I samband med skrivandet av min thesis så fick jag rent utsagt gräva fram den här typen av forskning. Den intresserar tydligen inte någon, och därför tycker jag citatet ovan (från Lewis: Beyond Consumer Capitalism, 2013) belyser problemet rätt bra. Varför i hela fridens namn är vi inte lyckligare? Aldrig någonsin har ju välståndet varit så högt som det är idag. Kan det kanske vara så att vi har helt missat vad som egentligen gör oss lyckliga? Låt säga att vi går ut och äter middag med några vänner. Det blir en otroligt rolig kväll. Reklamen, och andra, vill få oss att tro att det var det faktum att vi spenderade pengar på en fin restaurang som gjorde kvällen så lyckad, även fast det var umgänget som gjorde oss lyckliga. Alla hjärtans dag är ju ett typiskt kommersiellt påfund av den här typen: för att visa att du älskar någon måste du köpa det här och det här. Plus en dyr middag på lokal. Samtidigt får jag känslan av att det människor i västvärlden är i störst behov av är socialt umgänge.
___________________________________
För egen del ska jag försöka bli bättre på att säga precis som det är – det vill säga: jag vill ha *vad det nu är jag vill ha*. Och med det försöka lära mig särskilja på det jag faktiskt verkligen vill ha, och det som samhället försöker få mig att vilja ha som jag ibland lurar mig på och sen tror att jag vill ha.
Finns det något jag behöver? Svaret blir: nja. Jag behöver en bostad, då jag snart blir hemlös. Ni vet hur det är, strax färdigutbildad + blir utkastad ur studentlägenheten + Stockholms bostadsmarknad = inget guldläge. Fast jag tvivlar på att jag skulle hamna på gatan ändå – jag skulle nog helt sonika flytta in hos närmsta syskon eller vän, tillfälligt. Trots det kommer jag köpa en lägenhet så snart jag har möjlighet, lite peppad på att göra hela lägenhetsköpet och inflytten till en exposé över konsten och möjligheterna i att bo litet. Men är det ett verkligt behov? Jag kan inte riktigt bestämma mig för det.
Tills dess kan jag åtminstone försöka särskilja mellan det jag vill ha och det jag tror jag vill ha, och sluta upp med att bortförklara vissa önskemål med att de är ett påhittat behov.
2 comments
Det här ämnet berör vi rätt ofta i bloggen men vinkeln du tar med hur språkbruket påverkar oss (”vill ha” vs. ”behöver”) har vi faktiskt inte tagit upp. Väldigt intressant läsning!
Jag brukar också skriva om ämnet i sig, men det blev verkligen en helt annan vinkel när man berörde det ur språkbruk! Jag bli intressant att se hur svårt man har att ändra sitt eget beteende i hur man pratar om det – framförallt uttrycket ”jag behöver en kaffe”… :)