Efter att i flera år nu bloggat om mitt gamla köpberoende och alla impulsköp etc. som jag gjort, borde rubriken förvåna många. Så mycket som jag rensat och gjort mig av med, för att slippa alla överflödiga ägodelar.. Jag har helt enkelt försökt lära mig att inte sätta så mycket värde på ägodelar, i en förhoppning om att det skulle hjälpa mitt gamla köpmissbruk. Samtidigt så har jag reagerat på hur mycket jag tycker om vissa av mina saker. Det är med sorg i hjärtat man ibland måste kasta något som gått sönder bortom all lagning. För mig har den känslan i flera år varit jobbig, då jag så tydligt har kopplat den till den personen jag var förr, när betalkortet glödde.
Men det där med att faktiskt älska prylar är inte så dumt. Tanken hade aldrig slagit mig, förens jag under mitt thesis- skrivande i våras läste boken ”Köp dig fri! Om design, överlevnad och konsumtion” av Ingrid Sommar och Susanne Helgeson. Ganska sådär mitt i boken finns följande stycke att läsa:
”Produkter som inte bara har god funktion utan också hög designkvalitet gör det möjligt för människor att utveckla en relation till föremålen. Det leder till att köparna behåller sakerna längre, inte slänger dem. […] Uppgiften för designern, anser han, är att förse föremål med mer än bara form – en berättelse, där upphovsmannens intentioner, moral och etik avspeglas. När konsumenten tar den till sig uppstår ett sammanhang, en relation och därmed en större möjlighet till ett längre ’gemensamt liv’.”
Någonstans i läsningen så slog det mig att saker som jag äger som jag har en relation till, det vill säga som jag i en viss bemärkelse ”älskar”, faktiskt inte är ett så osunt beteende som jag först har tänkt.
Först och främst, om jag ser något i en butik där jag känner kärlek vid första ögonkastet, och dessutom avvaktar lite med att köpa (ofta dyrare varor), är det troligare att dom hamnar på min ”saker jag älskar”- lista. De dyrare varorna jag själv blir förtjust i är ofta av bra material, då jag personligen är liten av en materialnörd, och jag skulle exempelvis aldrig köpa fejkskinn utan köper alltid äkta vara. Och det är bra, för när jag köper den här produkten som jag sen lär mig älska, och som dessutom är tillverkad av ett gediget material, så kan relationen bli långvarig.
Skinnskor, till exempel. Jag har ett par låga MC-boots som är min stora sko-kärlek här i världen. Jag har haft dom i många år, och dom har varit med på semestrar, festivaler, shoppingturer på mataffären och långa arbetspass. Dom får gå i snö, snöblask, vattenpölar och lera. Jag är så nöjd med modellen, designen och passformen att jag är livrädd för att skorna en vacker dag ska ge upp, för jag vet att det inte blir lätt att hitta en lika bra sko igen. Men eftersom de är min favoritsko följer de med mig överallt, och jag tänker inte vara ”rädd om dem” på ett sätt som gör att jag inte kan använda dem vid alla möjliga tänkbara tillfällen som uppstår i mitt liv. Och inte heller väder hindrar mig. Så eftersom jag tycker om de här skorna så mycket så putsar jag dem, smörjer in dem, borstar dem, lämnar in dem till skomakaren med jämna mellanrum för omklackning och allmän omvårdnad. Jag tar helt enkelt hand om dem, för jag vill att vår ”relation” ska bli riktigt långvarig.
Så om man blir förälskad i en pryl och utvecklar en sorts relation till den som gör att man tar hand om den för att få längsta möjliga tid tillsammans och verkligen använder den – oavsett om det handlar om ett par skor, en kastrull eller en dator – så är det faktiskt inte så tokigt att vara fäst vid prylar. För en sån här ägodel kan motsvara 20 dåliga impulsköp av låt säga skor, under en lika lång tidsperiod. Skor som i värsta fallet hamnar mer eller mindre oanvända i närmsta soppåse, eller som bara står och samlar damm och aldrig blir använda.
Så jag tror det är viktigt att komma ihåg att medveten konsumtion också kan vara att köpa något, som kanske kostar lite mer, men som man älskar och ser till att ta hand om så att man kan ha glädje av det länge. Det nöjet man en gång i tiden kanske fann i impulsshopping kan man istället hitta i att köpa den där perfekta grejen som man vet att man kommer ha så länge man bara kan.
