Minimalism och frivillig enkelhet börjar verkligen bli trendigt nu! Det är verkligen hur kul som helst, då det i grund och botten innebär en rätt hållbar livsstil oavsett hur man vänder och vrider på det. Men när allt fler börjar få upp intresset för minimalism, händer också det som händer varenda gång något nytt blir eftertraktat: man ser bara de olika extremerna.
Den som googlar minimalism hamnar ofta på bloggar och hemsidor som visar några riktiga ”urtyper” av minimalism – och med urtyper menar jag nog egentligen bara de som skriker högst/har fått mest uppmärksamhet. Det är oftast män. Dom brukar inte ha familj (även om flera av de riktigt stora amerikanska bloggarna har det). Dom är ofta välutbildade och/eller driver egna företag. Dom äger bara 100 saker eller färre. Dom reser jorden runt hela tiden.
Och det här är ju – givetvis – en väldigt snedvriden bild av den stora massan av minimalister. Ska man gå tillbaka till början handlar minimalism om att sluta värdera ägodelar högre än andra immateriella värden. Familj, vänner och ett i övrigt rikt liv är mer värt än prylar. Men prylar har också ett högt värde, men på ett helt annat sätt. Det man äger är sådant man verkligen gillar, som man trivs med, och som håller bra kvalitet. Helt enkelt så förenklar man livet för att verkligen kunna leva. Lite klyschigt – men sant.
Och därefter kommer alla möjliga olika varianter på hur man når dit. Kanske är du redan där, även om du inte visste att det var just vad andra människor kallade för minimalism? Kul, i så fall! Kanske rensar du ut alla överflödiga ägodelar i ditt liv, ger dig själv ett årslångt köpstopp eller säger upp dig från ett jobb du vantrivs på. Kanske äger du bara 100 saker. Kanske äger du 1000 saker, men är ändå i sinnet minimalist? Kanske är varenda vägg i ditt hem vitmålad, och du har strömlinjeformat din inredning och gjort dig av med alla små onödiga inredningsdetaljer? Eller så kanske du har ett färgglatt bohemisk hem pyntat med saker som gör dig glad?
Oavsett vad som passar in på dig, så kan du ju såklart fortfarande vara minimalist. Alla behöver inte tillhöra extremen. Själv är jag ju inte man, jag reser (tyvärr, får jag lov att säga) inte jorden runt hela tiden, och jag äger bra mycket mer än 100 saker. Sen är jag förvisso utan familj, rätt välutbildad och egenföretagare. Men det här är ju inte saker som varken definierar eller förtar min rätt att få kalla mig minimalist. Och här vill jag påstå att resan verkligen är en del av målet: jag har fortfarande inte nått ändå fram till dit jag vill nå. Men därför utvecklas jag fortfarande ständigt, inspireras och motiveras till att leva mitt liv än mer minimalistiskt – men utan att ta ner de där tavlorna jag gillar, eller ge bort precis alla mina böcker. För min definition av minimalism är ju min egen, och även om jag verkligen inspireras av den som bara har hundra ägodelar, eller avundas den som kan jobba på resande fot från en sandstrand någonstans i världen, så kommer jag ju bli tvungen att landa i en minimalism som passar just mig och mitt liv. Och både jag och mitt liv är i ständig förändring, så min definition och mina mål kommer antagligen att ändras i takt med att allt annat gör det. Och det är helt okej. Det är ju inte någon annans minimalistiska liv jag vill ha – det är ju mitt eget!
Så rensa inte ut saker bara för att alla andra gör det. Säg inte upp dig och försök bli entreprenör bara för att det är någon annans version av drömlivet. Gör helt enkelt inte något alls på din resa mot minimalism bara för att någon annan gör det – gör det till den egen grej, helt och hållet. Man kan låta sig inspireras, avundas eller ifrågasätta ändå.
