Idag fyller jag år! Jag gillar verkligen inte min egen födelsedag, mest för att jag inte uppskattar att bli gammal (okej, äldre) och har haft en ständigt pågående ålderskris sedan tonåren. Det bottnar nog mest i att jag är rädd för att missa något – tänk om jag liksom inte hinner med allt jag vill innan min tid är ute? Till viss del irrationellt men jag tror många kan känna igen sig. Men dagen till ära tänkte jag lista 8 grejer som gör att jag ändå vill luta mig tillbaka och klappa mig själv på axeln en dag som denna, för fan vilket privilegium det är att ha möjligheten att få bli äldre och göra allt det som jag gör.
- På tal om ålderskrisen, så insåg jag på en långresa för ett år sedan – där två sjuttonåriga tjejer var med – att det inte är så illa att bli äldre. Missförstå mig rätt: det var världens härligaste tjejer och det var kul att umgås med dem. Men när det nojades om vad man skulle ha på sig på kvällens middag osv, så kändes det rätt skönt att ligga kvar i sin hängmatta med en bra bok i vetskapen om att vad jag skulle ha på mig på kvällen varken gjorde från eller till. Det finns en jäkligt skön trygghet som sätter sig i kroppen med åren. Den gillar jag.
- Den här trygghetsgrejen gör ju också att man inte skäms för saker som skulle fått en att bli högröd i ansiktet för tio år sedan. Fast här upplever jag en förändring i samhället i stort (eller ja, bland kvinnor, ska sägas) – idag kan vi prata om kroppen, känslor, sjukdomar, åkommor – whatever – på ett helt annat sätt, vilket gäller fler åldersgrupper än någonsin förr vill jag påstå. Det är väl kanske en kombination av internet och sociala medier ihop med en samhällsutveckling – och min egen ålder – men jag tror vi har kommit en bit ifrån typ gamla Kamratpostens ”är jag den enda som …?”
- Jag har på mindre än tio år gått från att vara en shopaholic med sjukt ytliga värderingar till att ha hittat miljörörelsen, något som verkligen är viktigt och djupgående, och hittat min plats där. Jag har verkligen ingen aning om vart jag hade varit annars idag – och jag vill banne mig inte ens veta.
- Jag har privilegiet att varje dag kunna skriva saker jag tycker och tänker på bloggen och en uppsjö av människor läser detta, och tycks i de allra flesta fall gilla det. Det är en konstig och härlig känsla – och jag tror att jag hade blivit tokig om jag inte fick skriva. Tack för att ni fortfarande läser efter så många år och så många bloggpauser!
- Jag har haft möjligheten att våga satsa och starta ett eget företag – och efter ett år står jag fortfarande på båda fötterna även om det svajar ibland. Det är en grym känsla, och även om jag gick in i det här utan att ha den blekaste aning om vad jag gjorde eller hur man gjorde, så har jag lärt mig massor (och googlar fortfarande massor). Alla ni som drömmer om att starta eget – gör det! Ni kommer inte ångra er. Det finns till och med en viss glädje i att stoppa in alla bokföringspapper i en pärm, så nöjd är man över att göra något helt själv.
- Även om jag har extremt många platser i den här världen som jag ännu inte har fått se, så är jag nöjd över att ha rest en del och fått se nya platser, nya kulturer och lärt känna en massa underbart härligt folk. Jag kommer alltid fortsätta offra en del av mina koldioxidutsläpp på resor – det är verkligen det bästa jag vet.
- Och på tal om resor eller kanske snarare motsatsen, så kan jag inte fatta att jag just nu gör min 28e vinter i det här landet. Mörkt och kallt, men av någon anledning så lyckas man ändå överleva varje vinter. Varenda svensk är värd en eloge! Kyla är det värsta jag vet, och jag är rätt nöjd över att ha blivit så pass gammal och frusen att min enorma vinterjacka får följa med hela säsongen – inte ens chans att jag väljer stil över komfort när temperaturen är så här låg.
- Allt det jag gör – som bloggen, företaget och så vidare – har gjort att jag fått lära känna så många nya människor att det är helt galet. Att få gå och dricka kaffe eller öl med människor man lärt känna tack vare att de kommenterat på bloggen eller handlat i butiken – det är helt galet roligt! Nu låter jag säkert nästan lite smått obehaglig men jag känner igen alla på namnen som kommenterar mellan varven på bloggen – det är som att ha en utökad kompiskrets som har exakt samma intressen som en själv. Jag läser alltid alla mail även om jag vet med mig att jag ibland är urdålig på att svara på dem. När jag tänker på alla (eko)bloggar som jag läst genom åren och som har lagt av inser jag att jag aldrig skulle kunna lägga ner Ekoenkelt, det skulle vara som att bli av med en familjemedlem. Och vem trodde det när jag för typ sex år sedan skrev mitt första inlägg?
Nu ska jag fira mig själv genom att gå till mitt vanliga jobb innan jag får gå ut och käka en god middag ikväll!
