Det här har inte så mycket med miljöfrågor att göra, men kan väl helt klart kopplas samman med en bredare syn på ett hållbart samhälle, för nu har samma undran har gnagt i mig i flera veckor: sen när tappade ”vi” som grupp sådär i största allmänhet både sunt förnuft och grundläggande artighet?
Givetvis tänker jag ju på internettrollen, som ju är självaste epitetet av att ha tappat det mesta av sitt sunda förnuft. Men om vi bortser från rasismen (vilket man ju såklart inte ska, men för ämnet för dagens skull så gör vi det) och går över på rent vardagligt och vanligt beteende så har jag stött på två (tre) saker som förbryllar mig.
Nummer 1) Feminist on Tinder: länken går till hennes instagramkonto där hon lägger upp konversationer hon har med män på Tinder. Det här är normalt sett inget som engagerar mig, men jag blev så oerhört chockad när jag scrollade igenom kontot. Att ragga är ju en konst i sig, men jag begriper inte hur vuxna män anser att ”Skaru ha kuk eller?” är ett rimligt sätt att försöka ragga upp någon på. Och att de sen blir sura, otrevliga och obehagliga när tjejer säger att nej, det där är inte okej. Förbryllat kliar jag mig i huvudet och tänker att män i min omgivning aldrig skulle göra sådär – men sen blir jag osäker. Dom har ju inte betett sig så mot mig – men vem vet hur de agerar på nätet där det tycks vara så mycket lättare att släppa på all grundläggande trevlighet? Lyckligtvis lägger hon även upp de – tyvärr ovanliga – exemplen på bra raggningsförsök eller bara trevliga komplimanger som inte slutar med att det skriks könsord på skärmen. Nu använder jag själv inte Tinder så jag har väl blivit förskonad från det här eftersom samma män som beter sig såhär på nätet troligtvis aldrig skulle skrika samma saker efter en på stan. Men spontan känsla som singel: läge att gå i kloster.
Nummer 2) är det tydliga faktum att det givetvis inte bara är män som beter sig som svin. Ibland när jag ser en film och gillar någon av skådisarna, så brukar jag se ifall de har instagram – alltid kul att snoka lite i hur de lever till vardags. Och framför allt när det gäller kvinnliga skådisar (för att inte tala om modeller, och såklart musiker) så ser jag hela tiden samma typer av kommentarer, till varenda bild som läggs upp, och i stort sett uteslutande från tjejer: ”You’re so ugly/fat, you’re not talented, can’t believe anyone would cast you, you don’t deserve fame/your boyfriend/an oscar/to live” – ja, listan kan göras lång. Jag begriper verkligen inte vad som driver någon att gå in på ett för dem helt ”okänd” persons konto för att enbart hata. Verkligen HATA, på varenda bild kommenterar de samma elaka saker. Går man in på deras (”hatarnas”) profiler ser man ju att det är helt vanliga människor. Inga skräpkonton, utan att de gör som folk gör mest: lägger upp bilder på barn och husdjur, mat och resor.
Nummer 3) som egentligen inte är ett fenomen i sig som blir lika tydligt som de ovan, men något jag känt av i många många år är hur vi beter oss mot varandra i vardagen. Jag har ju alltid jobbat med folk, både i butik, på café och som konsult. Och innan jag går vidare vill jag bara klargöra följande: jag är ingen direkt ”supertrevlig människa”, i den bemärkelsen att jag är sprudlande glad, pepp på andra människor sådär i allmänhet, för det är jag inte – och jag tvivlar på att man skulle använda ”trevlig” som den av mina egenskaper som är mest utmärkande (jag tror ”pratglad” garanterat går först). MEN. Jag är uppfostrad med att man säger hej, och hejdå. Och ja tack, nej tack, och så vidare. I tjugoåtta års tid har jag hankat mig fram genom livet med ett fast handslag, förmågan att säga tack ihop med ett leende till människor i allmänhet och butik- och servicepersonal i synnerhet.
Men under 12 år i arbetslivet har jag insett att ”hörru!” är ett acceptabelt tilltal, att kasta upp pengarna på rullbandet i mataffären istället för att ge dem till kassörskan är rimligt, och att rycka åt sig sina varor utan minsta tack till personalen är helt okej. Givetvis får man också sucka extremt högljutt samtidigt som man försöker tränga sig när gamla tanter och farbröder fumlar med plånboken. Och beteendet funkar för alla åldersgrupper: det är helt klart på individnivå man ser hur artigheten funkar. Vilket är så trist: det är SÅ lätt att säga hej. Och tack. Man behöver inte lägga någon känsla i det, man behöver egentligen inte mena det. Men för personen bakom kassan på din mataffär (eller i vilken butik som helst) som kommer möta hundratals om inte tusentals kunder idag, så är varje ”tack!” värt nånting. För det är så enkelt som att så som man bemöter andra, blir man själv bemött. Sen har alla sina dåliga dagar – fine. Det har jag också. Men i största allmänhet kan jag känna att vi har tappat vår grundläggande artighet: den där artigheten som gör att jag inte blir sur om du knuffar till mig på tunnelbanan eftersom du säger ”förlåt”.
Fenomenet med att vara otrevlig och närmast elak mot människor man inte känner är ju såklart inte lika vanligt i verkliga livet som det är på nätet, för vi tycks känna oss väldigt stora och starka bakom datorskärmen. Bloggare har ju varit utsatta i många år, och jag är en av de lyckliga få som bara får massor med kärlek och intressanta diskussioner i kommentarsfälten. Men jag vrider och vänder på hela den här grejen och undrar hur i hela fridens namn vi hamnade här? Fan, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag skrev en hatkommentar på instagram – tänk om min mamma såg det? Jäklar vad skäll jag skulle få, trots att jag är vuxen med råge. För man gör inte så. Jag tvivlar inte ett dugg på att föräldrar fortsätter uppfostra sina barn till att kunna vara artiga, och förstå varför man är det: jag möter barn varje dag i arbetslivet som är superduktiga på att vara artiga och trevliga, i vissa fall bra mycket duktigare än sina föräldrar. Så vart gick det snett, oavsett om vi tänker på otrevliga män på Tinder, tjejer som hatar tjejer på Instagram eller människor som inte kan få ur sig ett ”tack” till personalen? Den som har några teorier som kan få mig att sluta älta det här är välkommen att dela med sig!
