Det här har inte så mycket med miljöfrågor att göra, men kan väl helt klart kopplas samman med en bredare syn på ett hållbart samhälle, för nu har samma undran har gnagt i mig i flera veckor: sen när tappade ”vi” som grupp sådär i största allmänhet både sunt förnuft och grundläggande artighet?
Givetvis tänker jag ju på internettrollen, som ju är självaste epitetet av att ha tappat det mesta av sitt sunda förnuft. Men om vi bortser från rasismen (vilket man ju såklart inte ska, men för ämnet för dagens skull så gör vi det) och går över på rent vardagligt och vanligt beteende så har jag stött på två (tre) saker som förbryllar mig.
Nummer 1) Feminist on Tinder: länken går till hennes instagramkonto där hon lägger upp konversationer hon har med män på Tinder. Det här är normalt sett inget som engagerar mig, men jag blev så oerhört chockad när jag scrollade igenom kontot. Att ragga är ju en konst i sig, men jag begriper inte hur vuxna män anser att ”Skaru ha kuk eller?” är ett rimligt sätt att försöka ragga upp någon på. Och att de sen blir sura, otrevliga och obehagliga när tjejer säger att nej, det där är inte okej. Förbryllat kliar jag mig i huvudet och tänker att män i min omgivning aldrig skulle göra sådär – men sen blir jag osäker. Dom har ju inte betett sig så mot mig – men vem vet hur de agerar på nätet där det tycks vara så mycket lättare att släppa på all grundläggande trevlighet? Lyckligtvis lägger hon även upp de – tyvärr ovanliga – exemplen på bra raggningsförsök eller bara trevliga komplimanger som inte slutar med att det skriks könsord på skärmen. Nu använder jag själv inte Tinder så jag har väl blivit förskonad från det här eftersom samma män som beter sig såhär på nätet troligtvis aldrig skulle skrika samma saker efter en på stan. Men spontan känsla som singel: läge att gå i kloster.
Nummer 2) är det tydliga faktum att det givetvis inte bara är män som beter sig som svin. Ibland när jag ser en film och gillar någon av skådisarna, så brukar jag se ifall de har instagram – alltid kul att snoka lite i hur de lever till vardags. Och framför allt när det gäller kvinnliga skådisar (för att inte tala om modeller, och såklart musiker) så ser jag hela tiden samma typer av kommentarer, till varenda bild som läggs upp, och i stort sett uteslutande från tjejer: ”You’re so ugly/fat, you’re not talented, can’t believe anyone would cast you, you don’t deserve fame/your boyfriend/an oscar/to live” – ja, listan kan göras lång. Jag begriper verkligen inte vad som driver någon att gå in på ett för dem helt ”okänd” persons konto för att enbart hata. Verkligen HATA, på varenda bild kommenterar de samma elaka saker. Går man in på deras (”hatarnas”) profiler ser man ju att det är helt vanliga människor. Inga skräpkonton, utan att de gör som folk gör mest: lägger upp bilder på barn och husdjur, mat och resor.
Nummer 3) som egentligen inte är ett fenomen i sig som blir lika tydligt som de ovan, men något jag känt av i många många år är hur vi beter oss mot varandra i vardagen. Jag har ju alltid jobbat med folk, både i butik, på café och som konsult. Och innan jag går vidare vill jag bara klargöra följande: jag är ingen direkt ”supertrevlig människa”, i den bemärkelsen att jag är sprudlande glad, pepp på andra människor sådär i allmänhet, för det är jag inte – och jag tvivlar på att man skulle använda ”trevlig” som den av mina egenskaper som är mest utmärkande (jag tror ”pratglad” garanterat går först). MEN. Jag är uppfostrad med att man säger hej, och hejdå. Och ja tack, nej tack, och så vidare. I tjugoåtta års tid har jag hankat mig fram genom livet med ett fast handslag, förmågan att säga tack ihop med ett leende till människor i allmänhet och butik- och servicepersonal i synnerhet.
Men under 12 år i arbetslivet har jag insett att ”hörru!” är ett acceptabelt tilltal, att kasta upp pengarna på rullbandet i mataffären istället för att ge dem till kassörskan är rimligt, och att rycka åt sig sina varor utan minsta tack till personalen är helt okej. Givetvis får man också sucka extremt högljutt samtidigt som man försöker tränga sig när gamla tanter och farbröder fumlar med plånboken. Och beteendet funkar för alla åldersgrupper: det är helt klart på individnivå man ser hur artigheten funkar. Vilket är så trist: det är SÅ lätt att säga hej. Och tack. Man behöver inte lägga någon känsla i det, man behöver egentligen inte mena det. Men för personen bakom kassan på din mataffär (eller i vilken butik som helst) som kommer möta hundratals om inte tusentals kunder idag, så är varje ”tack!” värt nånting. För det är så enkelt som att så som man bemöter andra, blir man själv bemött. Sen har alla sina dåliga dagar – fine. Det har jag också. Men i största allmänhet kan jag känna att vi har tappat vår grundläggande artighet: den där artigheten som gör att jag inte blir sur om du knuffar till mig på tunnelbanan eftersom du säger ”förlåt”.
Fenomenet med att vara otrevlig och närmast elak mot människor man inte känner är ju såklart inte lika vanligt i verkliga livet som det är på nätet, för vi tycks känna oss väldigt stora och starka bakom datorskärmen. Bloggare har ju varit utsatta i många år, och jag är en av de lyckliga få som bara får massor med kärlek och intressanta diskussioner i kommentarsfälten. Men jag vrider och vänder på hela den här grejen och undrar hur i hela fridens namn vi hamnade här? Fan, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag skrev en hatkommentar på instagram – tänk om min mamma såg det? Jäklar vad skäll jag skulle få, trots att jag är vuxen med råge. För man gör inte så. Jag tvivlar inte ett dugg på att föräldrar fortsätter uppfostra sina barn till att kunna vara artiga, och förstå varför man är det: jag möter barn varje dag i arbetslivet som är superduktiga på att vara artiga och trevliga, i vissa fall bra mycket duktigare än sina föräldrar. Så vart gick det snett, oavsett om vi tänker på otrevliga män på Tinder, tjejer som hatar tjejer på Instagram eller människor som inte kan få ur sig ett ”tack” till personalen? Den som har några teorier som kan få mig att sluta älta det här är välkommen att dela med sig!
8 comments
När det gäller hur folk beter sig på nätet med alla elakheter de vräker ur sig är jag lika förbryllad som du? Jag brukar försöka se saker och ting från fler håll en ett, men i det fallet vet jag inte var man ska börja? Det är ju inte lite otrevliga folk är heller! Jag antar att det är som du och fler säger att folk känner sig skyddade bakom datorn, men VARFÖR vill man vara så elak? Återigen, jag förstår det inte alls.
I verkliga livet så möter man ju inte sådana otrevligheter utan det är som du säger snarare att folk inte säger tack eller dylikt. Håller med dig igen att det känns som vanlig hyfs att man säger tack. Om folk är otrevliga brukar jag tänka att det har med något annat än mig att göra så jag tar sällan åt mig, men visst flyter ju allt på lättare för alla inblandade om man kan ha lite vanligt hyfs i vardagen.
Precis! Varifrån kommer viljan att vara elak? Jag hyllar gärna saker jag gillar, och jag är inte den som är den – jag är också bra på att dissa saker, men då gör jag det i ett samtal med en god vän, inte upp i ansiktet på folk.
Vanligt hyfs har blivit en bristvara, jag kliar mig verkligen i huvudet och undrar varför, för personligen tycker jag det känns mycket bättre om jag är trevlig mot kassörskan, såklart!
Svar: Ja visst, vi har några slitna gamla trälådor som vi använder som cd-ställ och förvaring av vin m.m som ju också ser väldigt snyggt ut, men mycket som vi knappt ändå visste var vi skulle ha har fått åka nu när de blev tomma – så skönt! Men ja, utresning av alla dess slag är verkligen underbart :D
Mycket bra inlägg! Jag har funderat i nästan ett dygn på detta. Tror att det finns massor med orsaker till varför det är just så som du skriver.
På nätet är det ju förutom anonymiteten det att det ju inte är så lätt att få fram nyanser i skriven test, t.ex. ironi i text blir ju ofta missförstått. Så många som skriver kanske inte menar att vara så hårda och elaka som de låter. Sen tänker jag att internet och framför allt möjligheten att kommentera allt och alla ändå är en ganska ny sak ( alltså om man tänker på mänskligt beteende i modern historia) så vi har ingen mall för hur man ska bete sig.
När det gäller det verkliga livet så tror jag det är mer komplext. Tyvärr tror jag också att föräldrarna inte är helt oskyldiga även om ingen säkert medvetet tänkt att nu ska jag uppfostra mitt barn så det blir riktigt otrevligt och ekoistiskt. Nä knappast, men det kanske finns föräldrar som tror att det är skolan som ska sköta uppfostran, andra kanske aldrig tar med sina barn på olika saker, typ till affären, på ärenden, på konserter m.m så barnen får ingen modell på hur man beter sig. Sen finns det ju en enorm egoism i samhället så att man tänker att vad får JAG ut av att hålla upp dörren för en främmande person. Sanningen är ju att man får en skön känsla i själen, men det vet man ju inte om man inte prövat.
Jag skulle kunna skriva hur långt som helst. Kanske det skulle vara bra om någon skulle sätta igång en hyfs&vett kampanj i skolorna så att den kommande generationen börjar bete sig bättre.
Visst kan man inte sluta fundera på det? Det har gnagt i mig i flera veckor..
Helt korrekt med att vi saknar mall för nätet, kanske ser man allas våra sämre sidor så mycket tydligare då. Samtidigt så tänker jag att 1) jag är inte den som inte dissar grejer jag inte gillar, men jag gör det på ett ”snyggt” sätt, typ berättar för min bästa vän att den här människan går mig på nerverna. 2) hyfs på nätet tror jag också sitter mycket i hur man är uppfostrad, som jag skrev i inlägget så skulle jag skämmas ögonen ur mig om min familj såg att jag betedde mig som ett svin på nätet. Jag har ändå skinn på näsan och är snabb i kommentarer, men det här med att vara medvetet elak (eller elak pga brist på skriftliga kunskaper..) förbryllar mig något så oerhört.
Egoism och tron på att nån annan lär barn hyfs har du säkert också rätt i, egoism är säkert den största bidragande faktorn när jag tänker på det. Man ser nog generellt bara personal – oavsett vart – som någon som ska ställa upp på en själv (herregud, vem har inte blivit tvärsur på kundtjänst liksom?).
Hehe, hyfs&vett-kampanj låter fantastiskt – får mig att tänka på min pappa som alltid hävdat i alla år att han fick A i ordning & uppförande. Ingen tror förvisso på honom, men ändå! :)
Tänker mycket på det sista du nämnde. Jag bor i en småstad och brukar alltid prata med kassören på Ica. Det tillhör småstadsmentaliteten. Sen för två veckor sen åkte jag till Malmö och gick in i butiken på stationen. Hon i kassan var supersnabb och jag blev glatt överraskad och sa att hon var det. Då sa hon att hon var tvungen att vara det då alla som handla hade så bråttom hela tiden och köerna kunde bli långa, lite ledsen på rösten lät hon. Jag sa att jag vartfall blev imponerad av hennes service och önskade henne en bra dag. Fick känslan av att det var ett storstadsfenomen och det du beskriver ovan bekräftar den känslan. Eller ni som också bor i småstäder, har ni ignorerade kassörer där med?
Jag tror du har helt rätt i att det i mångt och mycket är ett storstadsfenomen – jag jobbade som kassörska i småstaden jag kommer ifrån innan jag flyttade till Stockholm, och där var det såklart lite annorlunda. Många kunder som man verkligen småsnackade med och ”halvkände”, samtidigt som det såklart fanns de som ignorerade en till det yttersta ändå. Småstadsmentaliteten är ju väldigt bra på många sätt: var man otrevlig mot mig där ena dan, kunde man ju räkna med att det var mig man behövde be om hjälp dagen efter – så därför är man ju generellt trevligare för att man har ingen annan stans att gå. I Stockholm går ju kunden bara till någon annan om de inte gillar en. Storstadspulsen stressar ju även människor i viss mån, här har alla bråttom på ett sätt jag aldrig upplevde i småstaden.
Jag hoppas och önskar att mina barn hör hur jag beter mig mot andra så dedt blir en naturlig del av hur dem beter sig. Jag säger alltid tack till och med till förskolepersonalen säger jag ”tack så mycket för dag” vid upphämtning. För jag är tacksam, över att barnen har så fina pedagoger som dagligen gör sitt bästa för barnen, att möjligheten med barnsorg finns. Det kostar heller inget att säga god morgon och ge ett leende på morgonen till nån förälder som passerar, fast jag egentligen inte vet vem hen är med än att hen har ett barn på en avdelning på samma förskola som jag.
Angående nättroll har det alltid fascinerat mig. Mest för att jag inte ens i min vildaste fantasi kan förstå hur man orkar lägga energi på att leta upp saker att hata och hur man kan ha så stort utbyte av att uttrycka sitt hat. Det för mig är ett mysterium.