I en ganska så slumpartad konversation jag hade på tåget här senast, så refererade en kille i typ femtonårsåldern till en tevereklam. Eftersom jag inte kunde hänga med i hans referensramar, så sa jag att jag inte hade någon teve.
Ridå.
Killen tappade hakan, hans mamma såg rätt snopen ut, och några andra passagerare såg delvis både glada och förvånade ut. För hur kan man vara tjugo-nånting och inte ha en teve liksom? Den här killen tyckte nog att jag var årets galning, för i hans värld så är det ju uppenbarligen otänkbart att inte ha en teve. Det intressanta är dock inte att just en tonåring blir så häpen, utan att folk i allmänhet tycks bli det. Jag jobbar ju som bekant i bokhandel och får ofta frågor i stil med ”har du nått från hon kvinnan som var med i Babel senast?” – och eftersom jag inte tittar på Babel, eller för den delen har en teve, så brukar jag just svara det: Sorry, jag har ingen teve. Allt som oftast får man då frågan: ”Men vad gör du istället då?” – och väl på plats i bokhandeln är det ju lätt att flina lite och veva med en hand ut i lokalen och svara ”läser böcker!”. Kunderna skrattar och tycker att det är ju såklart helt givet.
Innebär det här då att jag aldrig kollar på ”teve”? Såklart inte. Jag har ju en dator, och jag har några amerikanska teveserier jag mer än gärna följer slaviskt, och när det kommer till svensk teve tittar jag enbart på Lyxfällan. Tv3play (när det gäller lyxfällan), streaming och Netflix och gudarna vet allt som finns – jag kan se precis det jag vill. Utan teve. Utan någon annans tablå. Utan reklam i de allra flesta fallen. För det är ju inte så att jag helt har avsagt mig visuella medier – nä, anledningen till att jag gjorde mig av med teven var trefaldigt: 1) det är så fult som inredningspryl. Sabbar all möblering! 2) jag tittar bara på program/film när jag är själv, så datorn räcker fint, och jag vill inte bjuda in till en sittgrupp som är riktad mot en teve när tanken är att man ska umgås, 3) och sist men inte minst – det är så jädra lätt att bli sittandes framför teven även om det finns annat man vill/bör göra.
Inga konstigheter. Bara min åsikt om teveapparater. Men det fascinerar mig ständigt, efter lång tid utan teve, att det upplevs som så udda och ovanligt. Vilket det förvisso kanske är, vad vet jag. Men det här säger något om hur svårt det kan vara för många att anamma en annan typ av livsstil eller göra vissa val (jag tänker mig såklart främst hållbar livsstil / minimalism / downshifting osv) – går det emot ens egen norm så klassar man rätt fort folk som udda. Och vem är jag att snacka? Ni ska bara veta hur min ansiktsmin ser ut när folk berättar att dom inte läser böcker. Alla har vi våra egna normer och vad vi själv anser som udda eller standard, vilket är värt att ha i åtanke – för ack så lätt det är att glömma bort.
