När ni läser det här är jag på väg mot ett spa! Eller ja, spa och spa – det jag menar är såklart utifrån min egen definition av spa. Det vill säga: avkoppling, lugn och ro, nöje, trevligt sällskap – och noll teknik. För mig är det här inte ansiktsbehandlingar, bastubad, bubbelpool och lyxiga middagar. Nä, jag trivs allra bäst på ett gärde utanför Sölvesborg tillsammans med runt 30.000 gamla hårdrockare, typ 80 rockband och min bästa vän. Mitt spa är helt enkelt Sweden Rock!
Jag vill ändå klargöra att det finns många saker med festivaler som jag inte direkt är särskilt förtjust i, som att sova i tält, dricka varm öl, köa för allt möjligt, bara kunna äta flottig foodtruckmat, inte ha en dusch (eller egen toalett), kalla nätter, regniga dagar..
MEN. För mig som har alldeles för många bollar i luften, så är Sweden Rock liksom paradiset på jorden. 5 dagar då jag inte ens vet vart min telefon är, eftersom jag ändå inte kan ladda batteriet, och någon uppkoppling finns ju inte ens att tala om. Kanske att jag lyckas få ut några enstaka bilder på Instagram, that’s it. 5 dagar utan dator, mail, måsten, skola, jobb, jobb, jobb, tvätt, städ – allt som annars är hela mina dagar (och som jag förvisso gillar), men för en arbetsnarkoman som mig så behöver man kunna få chansen att koppla bort helt. För mig finns det helt enkelt inget mer avstressande än tanken på att ”det enda jag ska göra idag är att se fyra av mina favoritband – och det första bandet går på scen om sex timmar”. Eller när de två jobbigaste sakerna man har att ta itu med direkt efter att man har vaknat och klivit ur tältet är att 1) gå 200 meter för att komma till en toalett och 2) gå 50 meter till för att köpa kaffe. Det här med att ha allt man behöver packat i en liten sportbag. Att inte behöva bekymra sig så mycket om VAD man ska ha på sig, utan mer hur många lager man behöver beroende på hur mycket temperaturen kommer krypa ner de närmsta timmarna.
Det här är liksom avstressning deluxe. Jag är tillbaka på måndag som en ny människa – och det håller ungefär fram till nästa år vid den här tidpunkten, då det är dags för festival igen. Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot de här fem dagarna. På bilden ser ni hur det såg ut förra året, där jag är den något kortare och med något mindre fötter som sitter lutad mot ett stängsel, tittar på folk och lyssnar på musik. Ingen stress alls, det som möjligtvis kan störa i idyllen är när två band man vill se spelar samtidigt. Vilka lyxproblem!
