Hej hörrni!
Jag har inte glömt bort er. Jag är bara lite smått utmattad och var tvungen att omprioritera min hjärna lite.
Det har säkert tagit mig en månad att bara erkänna för mig själv att jag ÄR utmattad, för jag är ju en duracellkanin av guds nåde normalt sett. Och så har jag ju lite hybris. Så inte skulle väl jag kunna må så? Sen räckte det ju mer eller mindre att googla symptom på utmattningssyndrom för att se att jag bockar i lite väl många rutor, saker som annars är så otroligt långt ifrån mig som person att jag fattade själv utan att någon annan faktiskt behövde tala om det för mig.
Jag är så evinnerligt trött. I kroppen men också ända in i själen. Och i hjärnan. Just nu har jag energi i korta stunder några gånger om dagen, vilket för någon som normalt sett är både en morgon- OCH kvällsmänniska känns helt galet. Jag som aldrig har haft ångest över något i hela mitt liv kan nu får det av tanken på att jag behöver läsa och svara på mail. Och jag orkar inte med tjafs och barnsligheter alls – så privat hänger jag mer eller mindre inte alls länge på sociala medier eftersom jag känner för att gräva ner mig av att folk diskuterar helt irrelevanta ämnen inför årets val, sprider någon rasistisk dynga omkring sig eller liknande. Ja, helt enkelt så suger det mesta energi från mig just nu. Jag flyttar till min nya lägenhet nästa helg (vilket jag ser fram emot) och har förvarnat min familj om att ingen får tjafsa om hur jag har packat flyttkartongerna eller liknande, för det orkar jag inte med. Min kropp är heller inte superglad över kronisk stress – den har antagit formen av en boll just nu, vilket är mindre kul när jag jobbar med mode och VILL se någorlunda inspirerande ut, men allt jag känner mig bekväm i är typ pyjamasbyxor. Jag kan inte hålla fokus särskilt länge och jag får ingen ro av att läsa böcker.
Min vana trogen så pratar jag ju konstant, och just nu så pratar jag om hur jag mår rent mentalt. Om hur trött jag är i skallen. Jag tänker mig att det är ett ganska bra sätt att bearbeta på också, så att det aldrig blir stigmatiserande. Så här mår jag ju just nu, liksom. Och jag är ändå långt ifrån att må så dåligt som jag förstår att man kan göra av utmattning och stress.
Däremot får jag spel på att i stort sett alla kommer med rådet att det är ”dags att dra i handbromsen”. Ja, jag fattar varför man säger så. Man kan inte så mycket om utmattning och stress, och det rimliga är väl att man taggar ner om man mår sämre än annars. Men för mig med det jag gör på dagarna så är handbromsen att i så fall avveckla mitt företag, vilket jag tänker mig inte är något man gör i en handvändning + att jag i så fall skulle behöva hitta ett vanligt jobb (och anledningen till att jag slutade med ”vanligt jobb” var ju för att det drev mig till vansinne och gjorde mig smått deprimerad). Ingen bra lösning alltså.
Grejen är att jag har under för lång tid levt med kronisk stress som är kopplad till ekonomisk stress. Enligt mig det allra värsta – stress i form av ”jäklar nu är det mycket att göra” är vad jag normalt sett lever på och får energi av. Älskar det. Ekonomisk stress är däremot så jävla långdragen och svår att göra något åt om man inte vinner på Triss eller liknande, utan man får vänta ut den. För mig blir det ju dessutom dubbelt upp, eftersom körig ekonomi drabbar mig både som företagare och som privatperson, eftersom jag och jobbet ju är samma sak i den bemärkelsen. Den sista prioriteringen är ju alltid min egen lön, vilket gör att man rätt snabbt hamnar i en ond cirkel.
Samtidigt så går det ju rätt bra. Så min förhoppning är att det börjar gå lite (mycket) bättre snart nog, för då löser sig min största utmattningsfaktor (ekonomin) och då kan jag fokusera på att göra om mitt eget schema: ta in hjälp så att jag får lära mig att vara lite ledig, till exempel.
Det finns några fördelar med att vara helt slut som artist. Jag har till exempel insett vad jag helst vill ha hjälp med i företaget framöver, vilket kommer underlätta när jag anställer/lägger schema för andra. Jag märker också vad som GER mig energi, till exempel bjöd en vän ut mig på middag och öl vilket jag tycker att jag inte orkar med, med jag gick ändå. Kände mig nästan som jag brukar, så det är fint att veta vad jag ska ägna mer tid åt när saker rätar ut sig. Jag är också pepp på att få flytta: å ena sidan älskar jag att packa ner/upp saker ur lådor, å andra sidan ser jag fram emot att få styra upp en sprillans ny lägenhet. Jag var och kikade på den här om veckan för första gången, och helt nyrenoverad kåk + milsvid utsikt från sjunde våningen kändes prima.
Så just nu är det fingers crossed att fler människor vill fortsätta handla från Ecosphere och att fler människor hittar till butiken (kärlek till alla som handlar och tipsar vidare om Ecosphere, ni anar inte hur viktiga ni är). Tanken slog mig här om dagen att jag alltid retar upp mig på människor som i sociala medier eller liknande lägger upp bilder/texter som är åt ”äntligen fredag och man slipper jobba på några dagar”-hållet. Jag har aldrig fattat varför man jobbar på en plats som man så uppenbart inte gillar att man alltid går och längtar efter något annat (eller jo – jag förstår, för livet är fan inte så lätt hela tiden och ibland är valmöjligheterna små). Jag älskar mitt jobb, mår aldrig dåligt över att behöva spendera en dag här, och mina kunder ger mig ofantligt med energi. Jag vill ha en större lokal, kunna erbjuda fler bra grejer och koncept, ja, ni vet – växa på ett jäkligt bra sätt. På senaste tiden har det varit flera personer som påpekat att Ecosphere är deras favoritbutik eller att det är Stockholms bästa butik. Och varje gång kliar jag mig i huvudet och undrar om dom ser den bilden jag har i huvudet om hur det kan bli om jag får göra det ”på riktigt”, eller om de faktiskt menar allvar. Så ni hajar – man får energi av att vara här. Får det bara bli lite stabilt kanske jag får energi över att ge till andra människor också!
(och hörrni – tack för visad förståelse att INTE komma med en massa ”tips” om hur jag kan må bättre. Jag tycker verkligen verkligen verkligen VERKLIGEN INTE om meditation, yoga, örttéer, skogspromenader eller nått alls åt det hållet som det brukar tipsas om, det enda sånt skulle göra är att få mig rätt ner i graven. Jag vill faktiskt inte ha tips eller eventuella sympatier alls, jag ville mest bara berätta om varför det varit lite glest här ett tag och ge en liten bild av vardagen – jag lovar att jag gör saker som jag vill tro är bra för just MIG, typ som att gå till jobbet och få njuta av lite sol, dricka gott rödvin och sådär. Ett gäng halvklara inlägg finns och trillar ut här i ögonblick av energi!).
*Bilden är mest för att det enda jag fortfarande fullt ut gillar att fokusera på är tanken på hur jag ska möblera i mitt nya boende.
