Det är en konstig värld vi lever i. När jag får förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang så får jag ångest. Rimligtvis borde jag bli överlycklig – det är gratis marknadsföring, och som småföretagare är det marknadsföringspengar jag inte har. PLUS att jag får dela med mig att tankar kring hållbarhet – win, eller hur?
Men ändå tänker jag alltid att jag ska svara nej. För att jag inte orkar. För att jag VET att jag vaknar upp dagen efter till hot och hat, att jag kommer bli kallad PK-maffian, veganlobbyn och andra klart mer otrevliga saker. Och jag begriper aldrig varför – jag står ju och pratar om att människor borde få levnadslön, att vi borde vara lite mer rädda om vår planet. Jag är knappast kontroversiell. Ändå får jag ta min beskärda del av nättrollens attacker.
Vi kan väl säga såhär: jag är en väldigt trygg och stark individ, och jag är omgärdad av bra folk. Jag tar inte åt mig personligen, men det är ändå vedervärdigt jobbigt. Även om jag vet att de flesta som hatar på nätet inte gör mer än att sprida sin svada omkring sig, så står jag ju ändå där med namn, bild, företagsinformation. Jag är lätt att hitta för den som skulle önska (och om fel person läser detta vill jag glatt meddela att jag tränat olika kampsporter större delen av mitt liv, hehe).
Men till saken: jag figurerade i förra veckan på SVT Nyheter, där jag i vanlig ordning är motvalls käring och meddelar att jag vägrar Black Friday. Inget nytt för er här på bloggen, ni känner ju mig. Dagen efter kommer jag till jobbet, öppnar mailen, och ser att flertalet (män) mailat mig (här väljer jag att poängtera män eftersom Ecospheres övervägande kundbas är kvinnor, liksom bloggens läsare). Alla med liknande rubriker i stil med ”angående artikeln på SVT”.
Klump i magen på den. Ecosphere nämns inte ens i artikeln eftersom SVT anser att det är smygreklam (här vill jag gärna poängtera att Stefan Persson inte benämns som ”familjemedlem bakom stort klädföretag” om han skulle vara med, så det är skillnad på vilka företag man vill nämna, men det är en helt annan historia). Hur som helst – min första tanke är att ”nej, nu har de letat upp min mailadress för att terrorisera” (det var mailat både till företaget och till min privata).
Min vana trogen öppnar jag ändå och läser. Döm om min förvåning att varenda mail jag fått är positivt. Jag blir tackad för att jag står emot hetsen, för att jag väljer att göra tvärtemot, för att jag tänker på miljön och människan. Alldeles nyss fick jag ett chattmeddelande i webshoppen från en person som bara ville säga att jag hade en fin sajt med ett fint syfte. Varje gång sånt här händer måste jag gnugga mig själv i ögonen för att fatta att jag inte drömmer – för så vanligt är det att bli utsatt för hot och hat på nätet när man delar med sig av sig själv eller sitt (pk-maffia, veganlobby) företag.
Jag har tänkt i flera dagar att jag skulle skriva det här inlägget. Sen igår blev det extra relevant, då min gamla arbetsplats blev utsatt för ett drev på nätet – och jag tänker inte hymla: jag jobbade på Pocket Shop i åtta år och de blir just nu anklagade för att förtrycka yttrandefriheten och bedriva censur (den som har minsta koll förstår orimligheten i detta), tack vare att #fakenews sprider sig som en löpeld. Den jättejättekorta sammanfattningen är att Pocket Shop inte säljer alla existerande författare i alla sina butiker (rimligt, säg mig den bokhandel som gör). Jag har som bekant jobbat där. Jag kan meddela att varje butik till stor mån är fria att sköta sitt eget sortiment och det gjorde vi, med glädje. Vi lärde känna våra kunder, deras boksmak, och såg till att vi hade precis det som efterfrågades (och grejer ingen ännu visste att de skulle älska, för alla som står bakom kassan på det där bygget älskar läsning). Det skär i hjärtat när jag ser hatet som drevet sprider, för en gång i tiden klev jag in i en av butikerna som tjugoettåring, precis uppflyttad från landet till storstan, vilsen och osäker efter att ha spenderat mina första 6 år i arbetslivet på samma ställe tillsammans med mina gamla barndomsvänner, och blev bemött med så mycket värme att jag nästan storknade (jag minns att jag frågade om det var okej om mina tatueringar syntes under arbetstid, och möttes av ett gäng kvinnor som glatt visade upp sina tatueringar och sa att jag fick se ut precis som jag ville). Jag visste inte ens att det fanns arbetsplatser där man efter en lång tid på företaget kunde kalla större delen av alla anställda för sina nära vänner när man väl valde att gå vidare. Jag saknar dom dagligen och envisas fortfarande med att kalla dom för ”mina kollegor”.
Det jag vill säga är att från Pocket Shop, som nu får ta så mycket oförtjänt skit, tar jag med mig något utav det viktigaste här i tillvaron till mitt egna företag, som även om jag alltid haft det med mig känns än viktigare att poängtera idag: en öppenhet för andra människor. Andra kulturer, religioner, sexualiteter, tillhörigheter – och alla dessas lika värde och rättigheter.
Världens största tack till alla er som tar er tid att ge pepp och kärlek till medmänniskor, företag och organisationer som ni gillar. Ni har ingen aning om hur viktiga ni är, och vilken skillnad ni gör. En kommentar från er väger upp en miljon hatmail. Ni påverkar med varje kommentar, like, delning, krona spenderad – det är ni som bygger den framtid vi kommer att få. Ni är så vansinnigt viktiga. Varje gång ni delar fakta, sakliga resonemang och håller en god ton gör ni den här världen till en lite bättre plats. Ett litet extra tack till er som mailade mig efter mitt senaste publika framträdande, och som sen dessutom blev kunder till butiken. Utan er hade jag varken haft tid eller råd att göra det jag gör, och förhoppningsvis påverka att den här världen är på väg i en bättre riktning. Och utan ert engagemang hade den här bloggen varit död för flera år sedan – så tack för att ni är här.
_____________________________________________________________________________
Bilden är screenshottad från SVT Nyheter, du kan läsa hela intervjun med mig HÄR. Och innan någon väljer att klaga på mitt blogginlägg vill jag glatt poängtera att fakta, saklighet och god ton är partipolitiskt obundet. Det är heller inte reklam för Pocketshop. Jag bara älskade den arbetsplatsen, kunderna och framför allt mina kollegor.
