För bara några år sedan var pengar så otroligt viktigt för mig. Ju mer pengar jag tjänade ju gladare (trodde jag) blev jag. För pengar innebar att jag kunde köpa massor med saker! Och det är väl frihet om något? Att kunna köpa allt man vill ha?
Eller?
Jag köpte en bil innan jag ens hade tagit körkort. Jag ägde en bra bit över 100 par skor. Jag hade en walk-in closet som det var omöjligt att stänga dörren till, för det var alldeles för mycket kläder. Jag hade alla DVDfilmer som jag någonsin tyckt om.
Sen skulle jag flytta (hemifrån) under tiden jag pluggade Kriminologi. Jag sålde av lite saker, inte särskilt mycket, och flyttade mina saker upp till Stockholm. Jobbade nästan ingenting och levde på CSN, men ändå handlade jag upp varenda krona jag kom över och tryckte in allt jag köpte i lilla lägenheten på 23kvm. (jag vill dock påpeka att jag aldrig köpt något på kredit).
Som parantes vill jag tillägga att jag tog en examen i Kriminologi och skulle fortsätta med att plugga psykologi. Intressanta ämnen, javisst, men det jag såg framför mig var pengarna jag skulle tjäna. Förra sommaren vaknade jag upp en morgon och insåg att det jag ville göra var att rädda världen. Jag vet inte vad tanken kom ifrån, den hade aldrig funnits där förut. Men jag googlade miljöutbildningar, hittade en, sökte den 3 veckor innan kursstart och kom in.
För ganska exakt ett år sedan satt jag i soffan i min lägenhet och fick en liten panikångestattack. Jag insåg att alla dessa prylar och kläder som jag ackumulerat under min livstid höll på att kväva mig. Tänk om jag ville flytta utomlands? Det skulle ju inte gå. Jag kunde ju omöjligt släpa med mig allting, och jag ville ju inte göra mig av med sakerna. Då insåg jag att jag befann mig mitt i klyschan ”du äger inte dina saker, det är dina saker som äger dig”. Och vilken 21-åring vill ha det så?
Men det har varit, och kommer fortsätta att vara, en fruktansvärd lång och ibland jobbig process. Det funkar ju inte att bara kasta ut allt man redan har, för då är man snart där igen och köper nytt. Det handlar om att ställa om sin egen inställning till saker och vad de har för värde hos en. Jag insåg att mycket av det jag ägde bara tog upp plats, både fysiskt och mentalt. Ett par jättedyra skor som aldrig blivit använda kan ge en ångest, för man inser vad man istället kunde ha gjort för pengarna.
Jag har tillbringat en lång tid nu med att ha slagits mot mig själv. Mitt ”gamla” jag vill fortfarande handla, för mitt gamla jag tror fortfarande att saker = lycka. Mitt ”nya” jag, eller kanske snarare den person jag vill bli, vet att så inte är fallet.
Idag köper jag nästan ingenting (åtminstone med hur det såg ut tidigare). Men ibland faller jag dit och kommer hem med kläder jag kanske inte behövde. Men då är det inte läge att ge upp – då är det bara att börja om igen. Att ha slutat med överkonsumtion av kläder och prylar har gjort att jag istället har kunnat börja spara ihop en buffert, att jag idag kan ta 75% CSN istället för 100%. Det har bidragit till att jag har kunnat köpa och byta ut konventionella skönhetsprodukter mot kemikaliefritt & naturligt.
Idag har jag 24 par skor (varav 2 nog borde åka i soporna..), en DVDbox med Hitchcockfilmer samt 2 konsertDVD med Springsteen. Det är ganska så bra jämfört med hur det såg ut tidigare. Jag saknar inte mina filmer och jag saknar inte mina skor. Varför? Därför att jag idag bara har kvar det som jag verkligen gillar.
Och sakta men säkert börjar jag känna att mina saker inte är så viktiga längre. För idag vet jag vad som verkligen spelar någon roll. Och då känns inte ett minimalistiskt & ekologiskt liv särskilt långt borta, även om jag vet att jag har lång väg kvar att gå.
