Jag tänker precis hela tiden att jag borde ha ett köpstopp. Först och främst proklamerar jag ju om att vi måste sluta upp med vår hemska överkonsumtion, sen har jag redan ett relativt sett överflöd av kläder och prylar här hemma. Sen kan vi ju även lägga till de faktum att jag ständigt rensar ur överflödiga prylar – ett köpstopp för mig vore väl helt perfekt, inte sant? Jag tar för givet att ni alla tänkt ”varför i hela fridens namn köpstoppar inte Pernilla?”.
Ja, man undrar ju.
Jag tror mig ha ett svar. Jag är för feg, helt enkelt. Detta är ju ett ypperligt exempel på uttrycket mycket snack och lite verkstad. Förvisso kan jag ju försvara mig med att jag gått från shopaholic till vanlig konsument till där jag är idag, så en liten förbättring har ju skett. Men tillbaka till den här fegheten, för problemet ligger egentligen i att jag skulle vilja köpstoppa. Det vore ju fantastiskt bra, nyttigt för mig, för min ekonomi, för planeten och för sinnesron. Jag skulle kunna visa människor i min omgivning att man klarar sig fint utan shopping.
Men precis i samma sekund som jag bestämmer mig för ett köpstopp så backar jag ur – för tänk om jag behöver nånting? Jag håller bland annat på att tappa några kilon i vikt, vilket successivt (förhoppningsvis) kommer leda till en mindre klädstorlek – och hjälp! Då måste jag ju förnya garderoben till viss del! (och det här är ju egentligen en överdrift, jag kommer typ behöva köpa ett par nya jeans eller två.). Sen måste jag köpa ett par vandringskängor och det måste ju göras innan köpstoppet, och då blir jag lite stressad eftersom jag inte hittat några bra ännu. Och en ny vattenkokare behöver jag ju! (som ni kanske minns så smälte jag ju min..).
Ni hör ju hur det låter i mitt huvud. Jag planerar för en katastrof som kanske eller kanske inte kommer. Nog för att jag gillar att bedriva en välplanerad tillvaro, men jag skulle nog behöva släppa på tyglarna lite. Se vad som händer om jag tvingas leva ett år utan en ny vattenkokare. Jag har en svag känsla av att det inte vore några problem alls. Jag kanske till och med skulle kunna ge mig själv dispens till ett par jeans om jag nu lyckas gå ned i vikt, men då känns det lite som fusk. Sen inser jag ju att jag inte behöver berätta allt om min konsumtion här på bloggen, men då känns det också som fusk, för jag vill ju att vi ska dela att snack och tänk och tyck om konsumtionsvanor.
Feghet, var ordet. Det viktigaste är ju att ha tillräckligt med olästa böcker för ett år, och den biten är liksom redan fixad. Och så tänker jag igen att jag borde köpstoppa. Och sen kommer jag på att jag måste köpa en ny vinterjacka och det är inte ens sommar ännu. Och tänk om alla mina strumpor på något mirakulöst sätt skulle gå sönder? Och så inser jag att jag inte bara är feg utan också lite dum.
Främst undrar jag hur jag kan tycka att alla borde ändra sina vanor, om inte jag, som är engagerad, ens kan ge upp shopping för ett år.
Hur tänker ni kring det här med köpstopp egentligen? Hur feg är jag på en skala från ett till tio? Skulle ni vilja/kunna köpstoppa? Får man dispens och hur bestämmer man ens några regler?
(Köpstoppsbloggen, Familjen W och Jonas är exempel på några som fixat ett köpfritt år)
