Godmorgon! Medan ni läser det här så är jag på Karolinska och plockar bort mitt gips, efter 6 veckor med eländet + kryckor. Jag hoppas verkligen att sjukhuset behåller kryckorna, för dom vill jag inte ha med hem. Jag vill kunna gå som vanligt nu! Tänk er – en promenad! Vilken dröm! Det är några stycken som har velat se gipset, och så här ser alltså ett plastgips ut. Det är mycket lättare och smidigare än ett vanligt kalkgips, så man blir lite rörligare samtidigt som benbrotten hålls på plats. Och den som är finurlig kan nog räkna ut (med tanke på den vääääldigt fina lila färgen) vilken bokhandelskedja jag jobbar för. Den snea, svullna foten kommer på köpet när man gipsas tydligen..
På den här bilden ser man de två benbrotten. Den lilla ringen visar var vadbenet gick av (fast man ser inte själva skadan på just den här bilden), och den stora ringen visar vart skenbenet gick av. Det går att klicka på bilden och förstora ordentligt ifall man är extra nyfiken.
Bilden ovan samt bilden under denna text visar det tjusiga operationsresultatet. Naturligt? Inte mycket. Två metallplattor och 15 skruvar. Hej å hå! Ni ska vara glada att ni slipper se bilderna jag tog när vi plockade ut de 17 metallklamrar som satt som stygn.. :)
Nu är det på väg åt rätt håll i alla fall, och det ska bli gudomligt skönt att slippa duscha med en plastpåse på benet, att kunna sova på mage, att kunna gå en promenad, att kunna ha på sig skor på BÅDA fötterna… Ja, ni hajar! Sensmoralen i sagan: när ni dräller omkring i skogen – skippa att halka ned i ett dike. Och om ni nu ändå tänker göra det, landa hellre på svanskotan.
(och det vore fint om ingen kopierade dessa bilder eller egentligen använde dem över huvud taget.)
