Jag vill tipsa om ett mycket läsvärt inlägg om konsumtion som ni hittar här. Om hur vi är slavar under konsumtionismen.
För det är lite så jag tror de flesta av oss känner, nu när vi är ”medvetna konsumenter”. Och samtidigt sitter den där konsumtionshysterin så grovt inpräntad i oss alla att jag kommer på mig själv med att tycka att varför skulle inte JAG få köpa vad-det-nu-må-vara? Varför skulle inte JAG kunna få ”unna mig” en ny tröja? Ett par nya skor? Det har jag ju gjort hela mitt liv, så vad skulle MIN konsumtionsmedvetenhet och mina försök till att avstå egentligen göra för nytta? Varför kan inte bara JAG få unna mig en massa saker som är fina? Alla andra gör ju det, trots allt. Och om jag har råd och plats, varför inte?
Men problemet i resonemanget här ovan är orden JAG. MIN. MITT. Det bara skriker egoism om hela resonemanget. Jag behöver ju faktiskt inga nya skor, och för varje gång jag avstår att konsumera i onödan hinner kanske vår planet ta ett extra andetag. Vad vet jag? Jag vill i alla fall inbilla mig det. Samtidigt vet jag att jag mår mycket bättre sen jag slutade överkonsumera. Jag har numera aldrig ångest över att jag köpte en till tröja, för om jag köper något idag är det genomtänkt. Jag kan dock fortfarande känna ångest över all tid och alla pengar och allt utrymme jag tidigare lagt ned på konsumtion – vilket slöseri med alla möjliga av båda mina och planetens resurser! Men gjort är gjort, och det enda man kan säga är ”gör om – gör rätt”.
Men det är skitsvårt att stå emot. Det har det varit hela tiden. Jag har ju tidigare funnit ett nöje i att konsumera. Man mår ju rätt bra när man får sin kasse med nyfunna ”fynd”. Men idag mår jag bättre för varje gång jag inte går in i en butik. Varje gång jag tänker på att låta bli. För min egen skull, för alla andras skull – för det är ju för planetens skull. Men jag blir frustrerad när andra bara fortsätter åka på det här konsumtionståget, när ingen tycks tänka på konsekvenserna. För alla tänker bara på sig själva. Och då är det lite jobbigt att behöva vara den som också ska tänka på planeten, samtidigt som man vill tänka på sig själv.
Varför fortsätter jag då? Varför lägger jag bara inte ned bloggen, och tar upp mina gamla vanor, om det nu är så jäkla svårt och jobbigt att försöka göra ”rätt”? Därför. Därför att man inte bara kan ge upp. Därför att jag idag befann mig i ett shoppingcentra för att besöka bolaget och inte ens gick in i någon annan affär därför att jag inte behöver. Därför att jag får tid till annat. Därför att jag vet konsekvenserna av vårt beteende – och hur kan man då fortsätta som om inget har hänt?
Men framförallt vill jag inte längre vara en slav under konsumtionismen. Eller mina egna prylar.
Här i västvärlden har vi länge sett det som en frihet att kunna konsumera precis hur vi vill. Men kanske finns det en helt annan frihet i att vi också har möjligheten att låta bli?
