För rätt länge sen så läste jag boken Into the Wild. Ni kanske själva har läst boken eller sett filmen, om inte så rekommenderar jag det.
Utan att spoliera boken kan jag säga att det är en sann, och väldigt olycklig, historia om en ung kille som inte kommer överens med samhället. Han överger alla sina ägodelar, sin familj, bränner sina pengar och ger sig ut i den amerikanska vildmarken. Eller som det står på bokomslaget: ”What would possess a gifted young man recently graduated from college to literally walk away from his life?”.
Och varför lämnar man sitt liv, bara sådär?
Vårt västerländska samhälle är uppbyggt på ett sätt som gör att man måste följa strömmen. Vi föds, utbildas, jobbar, dör. Bilden nedan är obehagligt slående:
Oavsett hur man själv resonerar om vårt samhälle så tror jag man förr eller senare ställer sig frågan: är det här verkligen för alla? Vi är inte stöpta i samma form. Vi vill inte samma saker. Vi blir inte lyckliga av samma saker, vi har olika mål i livet och olika förutsättningar. Hur kan då samhället vara format på ett sätt som gör att man ”måste” göra som alla andra?
Skolan är ett ypperligt exempel. Alla måste göra på samma sätt för att vi ska kunna jämföra resultaten, något som ger förtur till läshuvuden som mig själv men som inte fungerar alls för andra. Ett system som i grunden är så orättvist som något kan bli, och som lång ifrån bejakar vad individer faktiskt är kapabla till. Hur många genier har kastats ur systemet för att dom inte kunde skriva salstentor?
Hur många människor där ute känner sig deprimerade, eller otillräckliga, eller bara på fel plats, bara för att dom följt den utstakade vägen och gjort något som ”alla andra” gjorde/ville att de skulle göra? Tennisstjärnan Andre Agassi är ett exempel: han ville aldrig spela tennis. Han tycker inte om tennis. Men hans pappa hade bestämt att tennisstjärna var det han skulle bli, och tillslut var det också det enda Agassi kunde. Björn Afzelius sjöng en gång om föräldrar, att ”alla drömmar dom själva har förvägrats, vill de förverkliga genom sina barn”.
Varför frågar vi små barn vad de ska bli när de blir stora? Varför är det så viktigt att fatta det beslutet? För att man direkt skall kunna fogas in i en mall? Hur många gånger har man inte hört ett barn svara något väldigt enkelt yrke, där man inte tjänar bra eller behöver utbilda sig, men som direkt är kopplat till vad barnet älskar idag – varpå den vuxna skrockar och föreslår ett mer högavlönat statusyrke?
Själv sa jag under hela min grundskoletid, framför allt i gymnasiet, att jag aldrig skulle vidareutbilda mig. Jag vet inte varför, antagligen var det bara för att jävlas då alla vuxna omkring mig tyckte att jag ”slösade bort mitt liv/mitt läshuvud” om jag inte gjorde det. Jag vet att jag är duktig på att studera. Jag vet att jag har läshuvud, och jag vet också att jag gillar skolan. Men kanske ville jag bara få välja själv?
Jag kan förstå varför man slåss med näbbar och klor för att ta sig ur ekorrhjulet. Det är inte lätt – lagar och regler, normer, vad grannarna säger – allt är uppbyggt så att man inte bara kan säga tack och hej. Killen i Into the Wild bara gick. Och fortsatte gå, för för honom fanns det inte något att gå tillbaka till.
Hur gör man för att hitta sin grej?
Jag tror man måste börja med att sluta fatta sina beslut baserat på vad andra tycker. Man måste sluta gå på de snabba lösningarna, de utstakade vägarna. Men först och främst måste man inse att man inte måste göra som alla andra. Och ålder är bara en siffra – det spelar ingen roll om du fortfarande går i gymnasiet eller börjar närma dig femtiostrecket – det kan väl aldrig vara försent att göra det man egentligen vill?
Det här inlägget är proppfullt med frågetecken, många frågor som jag själv inte har något svar på. Däremot tror jag det är väldigt viktigt att ställa sig själv dessa frågor. Är du på rätt plats i livet? Grattis, i så fall. Om inte – våga göra något åt det!
Försök bara se till att ha någon att hålla i handen (eller bara kunna prata med, någon som förstår dig) när det börjar blåsa. För det kommer det göra – börjar man kliva av från den utstakade vägen kommer man få ta en del skit. Tyvärr.
Läs:
Jon Krakauer – Into the Wild
Ken Robinson – The Element (har inte läst själv ännu, men den handlar om att hitta sin grej och sen köra på det, har fått väldigt bra omdömen)
Chris Guillebeau – The Art of Non-Conformity
Se:
Into the Wild
Lyssna:
