I förrgår på DN kunde man tydligen chatta med en sparterapeut om köphets och sparande (passande som det var med Black Friday och allt).
Frågor som hur man motiverar sitt eget sparande när samhället skriker att man ska konsumera, och varför sparande verkar ha en ”töntstämpel” även fast det ju innebär ett tryggt och bra liv på sikt, dök bland annat upp.
Egentligen är det ju inte så konstigt att folk över lag är dåliga på att spara. Under mina 26 levnadsår har jag alltid fått beröm och uppmärksamhet för nya kläder, inredningsgrejer, möbler, och annat jag valt att lägga pengar på. Men när jag glatt kan meddela att jag har lyckats spara si och så mycket pengar den här månaden, eller att jag har kunnat bekosta en månads semesterresa med sparpengar – då möts man snarare av avundsjuka (om det gäller resan) eller gliringar som att det ”finns roligare saker att göra för pengarna”. Jag tror att det till stor del handlar om dåligt samvete hos många av dem som inte sparar. Det är en typisk sak som man vet med sig att man borde göra, och därav drabbas man kontinuerligt av dåligt samvete för att man inte gör det. Lite som det där med träning, bra mat, veckoschema för städning och allt annat som står på ”borde göra”- listan. Sen är det ju förvisso också så att under vissa perioder i livet – eller rentav bara vissa månader – så är det en omöjlighet att spara undan pengar, utan att en endaste krona gått till onödiga inköp.
Men det finns något tabubelagt med privatekonomi i det här landet som är rätt sorgligt. Som med så mycket annat anser jag att vi blir hjälpta av att prata med varandra. För ärligt talat – vad är egentligen rimliga summor att lägga på exempelvis mat under en månad? Eller hur mycket sparar gemene person i din bekantskapskrets? Om jag lägger dubbelt så mycket pengar på mat som en vän som också bor själv, äter bra, äter mycket eko etc., så är det ju intressant att börja nysta i vad det är som kostar dubbelt så mycket hos mig – och om/hur jag skulle kunna minska min matkostnad. Likaså sparande – om alla jag känner sparar 20% av sin inkomst, och jag enbart sparar 10%, så finns det även här utrymme för förbättring från min sida – men det kräver ju också att jag har någorlunda koll på hur snarlika andras utgifter är (räknat i andel av inkomst, och inte i absoluta tal. Också en viktig skillnad).
Men vad är det som är så kul med sparade pengar då? Å ena sidan möjligheten att spara ihop till det man egentligen vill ha istället för att bara köpa det man hade råd med just då, oavsett om det handlar om ett par nya jeans, en resa eller en bostad. Å andra sidan en trygghet att veta att man kan klara perioder med exempelvis sämre inkomst eller oförutsedda händelser. Å det tredje gillar jag att jag på mitt ”nöjessparkonto” alltid ser till att ha pengar till konsertbiljetter när någon artist jag gillar kommer till Sverige. Inte ett långsiktigt sparande, men ett sparande som berikar mitt liv utan att det tär på plånboken just den månaden. Andra har helt andra typer av mål – tidigarelagd pension, möjligheten att kunna gå ner i arbetstid, och dit vill jag att även mitt sparande en dag når, även om jag i skrivande stund inte har några sparkonton att skryta med på grund av alla orsaker jag listat ovan till varför jag sparar pengar.
Men hur i hela fridens namn frigör man pengar och påbörjar ett sparande, som man absolut inte plockar ut från för att man hittat något att impulshandla etc.? Jag skulle vilja säga att man börjar med att sätta undan en summa som känns rimlig direkt när man får lön. Alltid det lättaste sättet. Gärna på en annan bank/konto man inte har tillgång till på ett enkelt sätt och snabbt kan föra över till sitt lönekonto för impulsspendering. Ett alternativ är att dra igång två sparkonton samtidigt, ett långsiktigt sparande (kanske till en bostad?) och ett kortsiktigt sparande (ny större möbel, en resa, en buffert?). Att ha två sparkonton med olika mål är vettigt – det ena plockar man inte ut från men det andra används som en spargris till planerade inköp/utgifter). Sen är det sjukt tråkigt med helt nystartade sparkonton som det inte ligger stora summor pengar på. Några fjuttiga hundralappar känns det ju faktiskt som om man kunde göra något roligare med? Ett tips där är att passa på att sälja av lite saker man ändå inte använder, och sedan stoppa in det man tjänar på sparkontot. Beroende på vad och hur mycket man har att sälja kan det bli en rätt bra slant att börja med. Sen gör jag alltid så att dagen innan lön, så sätter jag över det som finns kvar på mitt lönekonto/spenderarkonto till ett sparkonto, och på så sätt börjar jag om från noll när nya lönen kommer in. Det här är oavsett om det är 14kr eller en tusenlapp kvar på kontot. Det gamla talesättet ”många bäckar små” har faktiskt relevans – och det tar TID att spara ihop stora summor. Jag har inte kommit så långt ännu, men jag är medveten om att det tar tid och mitt gamla shopaholic-jag förundras ständigt över hur kul jag idag tycker det är att föra över pengar till sparande och sen lååångsamt långsamt se dessa pengar växa. (psst… ett köpstopp under minst en månad kan ge en rätt fin kickstart till ett sparkonto också – om du inte redan idag är den ultimata medvetna låg-konsumtions-konsumenten förstås).
Pengar är heller inte hela världen. Långt därifrån. Men de är ett ”means to an end”, och istället för att leva ur hand i mun så kan man med ett litet sparande fatta bättre beslut. Kanske har man råd att installera solceller? Kanske kan avkastningen bekosta enbart ekomat? Kanske kan ett sparande göra så att man kan köpa sina kläder eko/etiskt istället för att till slut ge upp och gå in på första bästa billiga klädkedja? Vilka mål man sätter upp för sig själv är superviktiga, för varenda krona som kommer in på lönekontot är ju faktiskt tid vi har lagt ut på en arbetsplats.
