Jag hintade ju lite lätt i inlägget om min flytt till mini-lägenhet igen att jag omstrukturerat min tillvaro en del i sin helhet. Och jag kan med enkelhet skylla allt på minimalismens intågande i mitt liv för några år sedan.
Den som har hängt med ett tag har ju läst min historia, och minimalismen som – ja, jag vill nästan säga livsåskådning – började ju till störst del med att jag insåg att jag hade för mycket prylar, och att dessa begränsade mig ifall jag ville leva mer än bara i min egen lägenhet. Man kan ju inte flytta till andra sidan jordklotet om man har tillräckligt med ägodelar för att fylla upp en hel flyghangar liksom. Men hela livsfilosofibiten hamnade på sidan av, för det blir ju gärna så när livet fortsätter pågå som om inget har hänt. Visst – radikalt med mindre prylar i mitt liv, men i övrigt var allt som vanligt, förutom den där idén om att jag någon gång skulle kunna bli min egen chef och välja mina egna arbetstimmar. Jag tog ju ett stort steg mot drömmen om att bli min egen chef när jag startade eget företag, men som de flesta vet är ju inte det en garanti för (privatekonomisk) succé direkt. Jag tror stenhårt på hela idén med Ecosphere och räknar med att kunna få en liten månadslön därifrån någon gång i framtiden. Men än så länge är det bara ett hobbyprojekt även om det mentalt är den stora biten för mig och min framtida ”frihet”.
Men Ecosphere är inte den stora förändringen jag gjorde – det är bara en sjukt rolig bonus. Grejen är ju den att jag pluggade i sju år, och två kandidatexamen och en master senare började jag jobba som stadsplanerare och trafikplanerare med viss inriktning mot hållbarhet. Och nästan ett år på ett kontor lärde mig framför allt en sak: jag ska inte jobba på kontor. Det spelar inte så stor roll VAD det är jag gör på ett kontor, för jag är fostrad i att 1) antingen jobba helt själv med någonting (t.ex. bloggen – den är min bara min och då har jag bara mig själv att skylla ifall det inte händer något) eller 2) jobba på ett sätt som gör att jag får prata med folk dagarna i ända. Och jädrar vad jag saknade både att jobba helt för mig själv, och att jobba med att prata med folk.
Så jag sa upp mig. Bara sådär. Utan något annat planerat, utan ett såntdär sparkonto med ett halvårs buffert på.
OCH den viktiga biten här är inte det faktum att jag sa upp mig från en tjänst och hoppade rakt ut i en verklighet av ingen-fast-inkomst, för så är det många som lever och bara man får ihop tillvaron på något sätt är ju det helt okej (om det är det man vill). Utan den viktiga biten är hur folk reagerade. För när man har pluggat lääänge, och landar ett rätt bra jobb, så kan man ju inte bara säga upp sig. Det hjälpte knappt att jag talade om att jag inte trivdes på jobbet, att jag fick ångest av att veta att jag skulle behöva sitta inne på ett kontor hela den kommande veckan. Nä, de flesta frågade vad jag skulle göra nu, och om ”jag bara skulle kasta bort min utbildning”. För egen del vägrar jag tro att utbildning någonsin är bortkastat. Utan de kringelkrokiga vägar min utbildningsbana tog så hade jag ju aldrig kommit på att jag ville starta ett eget företag. Jag hade heller aldrig börjat blogga om hållbarhet. Det är mycket saker jag hade gått miste om helt enkelt, för att inte tala om allt det jag har lärt mig.
Så jag återgick till att på lite halvosäker basis göra det jag gillar, det vill säga jag extraknäcker med att sälja böcker. Det räcker till att betala räkningarna och äta mat, och lite nöjen också för den delen. För att fylla ut tiden, lära mig mer och dessutom kunna bo mindre (dvs slippa andrahandshärvan) började jag dessutom plugga (!) igen (!). Så nu läser jag modevetenskap, och räknar med snöa in mig ännu mer på konsumtionsfrågor och hur vi kan gå från fast fashion till slow fashion.
Min långsiktiga plan är helt enkelt att jobba lite – eller nej förresten, jobba MYCKET med sånt jag verkligen gillar – och leva mycket. Utan minimalismen och min starka tro på att man KAN leva mer med mindre, så hade jag nog aldrig vågat fatta ett sånt här beslut – för det känns ju inte som något tjugosjuåringar gör sådär i allmänhet när de äntligen har blivit färdigutbildade och fått ett schysst jobb. Men jag har växt som tusan sedan den där härliga dagen då jag kände att ”nej, fuck this” och gick hem från jobbet. Jag vill jobba med hållbarhet och jag vill göra det på mina egna villkor – och ibland är det ju så att om man ska få något gjort, ja, då får man göra det själv. Det som snart kommer följa på det här inlägget är ett inlägg om privatekonomi – något jag ju såklart är intresserad av, men som jag lärde mig en massa nytt om i relation till att leva hållbart nu när jag hoppade ut på osäkert vatten. Att ha koll på sina slantar, oavsett hur få de är, är en förutsättning för att kunna leva så hållbart som man vill.
P.S. Ett extra tack liksom till alla de bloggare som är äldre än mig, och som på senare år ändrat sina liv radikalt. Det var helt klart peppande – jämfört med alla andra som tyckte att jag kastade bort alla mina år på universitetet. Och alla som vet något om hållbarhet och om mig vet ju att jag aldrig skulle kasta bort något – jag återanvänder eller återbrukar ju istället. Såklart.
