Jag skrev tidigare om att jag utan tvekan kommer fortsätta att resa trots att det har en oerhört negativ klimatpåverkan, och att jag gärna ”offrar” mina koldioxidutsläpp på resor istället för att lägga dem på något annat. Angående detta så fick jag kommentaren nedan, som är något jag tror många kan känna igen sig i: dilemmat med att vilja någonting som man vet är dåligt för miljön.
Och jag har själv givetvis samma dilemma: jag älskar att resa. Och det är skitdåligt för miljön att flyga och det går inte att klimatkompensera bort det. Samtidigt så vill jag ju leva ett hållbart liv. Och det jag tror är grunden i den här typen av dilemma (har inte vi alla dem?) är att inse att det faktiskt handlar om att kompromissa. Med sig själv, framför allt. För alla vi som vill rädda världen genom att leva hållbart räcker inte – vi måste ha med oss politiker och företag också. Och det krävs att vi alla är med och jobbar i rätt riktning om vi ska nå det gemensamma målet om att inte förstöra den här planeten.
Så det är en kompromiss. För mig är resande en otroligt viktig del av mitt liv. Det spelar ingen roll om det är en tågresa till en annan del av Sverige eller en flygtur till andra sidan jordklotet. Därför får det för min del svida lite på utsläppskontot ibland. Min strävan efter ett hållbart och medvetet liv krockar lite med mina egna intressen, önskemål, behov osv ibland. Och så får det vara.
Se över dina utsläppsnivåer
Sen är det ju såhär: i stort sett allt vi gör påverkar klimatet negativt. Man ser hela tiden förslag på utsläppsnivåer som man som enskild människa kommer att behöva ligga på för att vi inte ska sabba den här planeten helt (och vi svenskar ligger över rekommenderade nivåer, såklart). Och jag tror man får resonera kring sina utsläppsnivåer istället för att tycka det är jobbigt att ta kompromissen med sig själv, eller blunda för vad man väljer att göra. Låt säga att vi som vill leva hållbart vill släppa ut max 2 ton koldioxid (OBS att jag nu bara hittar på siffror för att få exempelekvationen att stämma) – ja, då får vi ju börja pussla. Eftersom allt vi gör släpper ut koldioxid så får man här alltså välja vad man vill lägga sina utsläpp på. Mat, bostad, medicin, kläder på kroppen, kunna transportera oss till och från ställen, osv – det är sånt vi alla måste ha. Och det är ju här vi i mångt och mycket kan göra val – hållbara val – som gör att våra utsläppskvoter är mindre än grannens. Här väljer jag att bo litet, bara åka kollektivt i Sverige, äta vegetariskt, handla väldigt lite kläder och prylar osv. Låt säga att mina ”vardagliga” vanor då bara släpper ut 1 ton koldioxid – då har ju jag ett helt ton kvar att göra av med – utan att jag påverkar något mer än vad jag ”får”, det vill säga. Och i 10 fall av 10 kommer jag personligen alltid lägga de här utsläppen på resor.
Jag hade ju å andra sidan kunnat bo större, konsumera mer och äta kött, och köra bil överallt. Då hade jag dock inte haft utrymme kvar för resor inom min utsläppskvot – men det är då ett aktivt val, eftersom jag istället har prioriterat ex. större boende och bil framför att resa med flyg. Jag tror vi alla ”får” ha någon klimatbov i våra liv: lever man grymt bra i övrigt så kompenserar man till stor del sitt eget beteende. Det viktigaste är dock att 1) man är medveten om att det man gör är negativt ur en miljösynvinkel, och 2) man gör det bästa av situationen ändå, och 3) att man har en helhetssyn på sin livsstil, och inte bara klappar sig på axeln för bra saker man gör/skäms för sina dåliga val. Till exempel om man har bil, så tar man aldrig bilen under milen. Man tar bilen för flera ärenden på samma gång istället för bara ett ärende. Man kanske funderar på att byta till elbil eller till ett mindre skadligt bränsle. Och för resor så tänker man på att vara borta länge, leva hållbart väl på plats på resmålet, och så vidare.
Man ska absolut inte, som i kommentaren som startade det här inlägget, skämmas över det beteendet. För det är inte upp till oss som enskilda individer att ensamma rädda klimatet. Jag tycker: gör så gott du kan, och lite till. Vet du att du gör något som är lite mer dåligt, försök pussla med utsläppskvoterna i ditt eget liv. Välj bort något annat som inte är lika betydelsefullt. Volontärarbeta för något som är viktigt. Skänk pengar till organisationer som gör ett bra jobb på en nivå som du som individ inte kan klara av. Påverka politiker och företag. Välj bort något mer när du ändå är igång. Vi har alla våra klimatbovar: å ena sidan för att samhällsstrukturer ibland motverkar det beteende som är allra bäst (för klimatet alltså), och å andra sidan för att vi är individer med drömmar och intressen, och det måste man få utveckla. Men försök hålla det till en, eller kanske två, klimatbovar. Inte tio.
Att få uppleva något nytt
Angående just resor, så är det för mig en ”miljö vs. vad man får uppleva”- situation. När jag reser får jag se platser jag tidigare bara drömt om – jag får se alla de där platserna jag kämpar så hårt för att få behålla, och det tror jag är viktigt. Att få connecta med resten av världen – för om du en endaste gång har snorklat i Stora Barriärrevet så lovar jag att din syn på skyddet av världshaven aldrig mer kommer vara sig lik. Så många år som jag spenderat på universitet – och så var det ett oväntat besök av en stor haj när jag snorklade i barriärrevet som verkligen fick mig att förstå – på ett rent personligt plan – varför man ska rädda världshaven. DET är varför man reser. Upplevelser man aldrig trodde skulle ske. Människor man aldrig trodde att man skulle möta. Själv tänker jag inte ursäkta mitt resande – men inte heller släta över det. Ja, det är dåligt för klimatet. Ja, det är sjukt utvecklande för mig som individ.
Alla vi som älskar att resa får glädja oss lite åt det faktum att flygplansbränslet faktiskt har utvecklats massor genom åren och blivit mindre dåligt (men är fortfarande dåligt, såklart). Förhoppningsvis går vi en framtid till mötes där alla transporter kan ske med förnybara och hållbara bränslen, och där gränserna är öppna (ja, det där är en pik till framför allt dig, Sverige!) så att vi har möjlighet att se hela världen om vi vill.
Bilderna i det här inlägget är från platser jag har besökt, som jag tagit själv (eller som någon hjälpt mig att ta, om jag råkar figurera på bilden). Jag är ändå inte en så himla berest människa som jag kan få det att låta, men de här bilderna (oftast tagna med en rätt dålig mobiltelefon dessutom) får tala för sig själva: det finns platser som är värda det mesta för att å ena sidan få besöka och å andra sidan få vara en del av att rädda från förstörelse.
(Bilder: Australien (Sydney/Cairns & Stora Barriärrevet/Kangaroo Island), Costa Rica, Biarritz, Galicien, Italien. Den stackars havssköldpaddan simmade jag efter med min undervattenskamera i en smärre evighet, sorry i efterhand till sköldpaddan)
