Jag läste nyligen boken ’Trötthetssamhället’ som är en essä som mer eller mindre behandlar det faktum att vi, enligt författaren, gått från ett disciplinsamhälle enligt Foucaults teori, till ett prestationssamhälle. En väldigt intressant bok som väcker en del funderingar, men läs den inte om du inte är en väldigt van läsare och tål väldigt litterära och akademiska resonemang. Det var inte direkt strandlektyr, om vi säger så. Läs den om du har en väldigt stark filosofisk och akademisk ådra i dig.
Hur som helst, boken tar upp att vi idag lever i ett prestationssamhälle, där vi bland annat har ”bytt” åkommor från tidigare samhällstyper, dvs att vi idag drabbas av sjukdomar kopplade till den typen av samhälle vi lever i: utbrändhet, ångest, osv. Från att vi tidigare levt i ett samhälle där normen är att man jobbar 9-5 och sköter sitt, så ska vi idag PRESTERA. Det är liksom hela kärnan, och ack vad jag kan känna igen mig själv i detta. Jag försöker prestera massor, vara ambitiös till viss mån, göra ett avtryck – och allt långt ifrån vanliga 9-5 världen. Och ja, med ett litet erkännande som tar emot en hel del, är jag kanske på väg mot den där berömda väggen och lite utbrändhet. Men jag inser vartåt det barkar och försöker jobba på att ta lite bättre hand om mig själv. Promise.
Men hela den här tanken om prestationssamhället, våra trötthetssyndrom osv, fick mig att börja fundera på minimalismen. Det är på något sätt alltid dit jag kommer tillbaka, hur jag än vänder och vrider på det. Jag hamnade i en konversation med en kollega om religion, där tanken slog mig att vi i vårt sekulariserade samhälle där vi gärna hojtar glatt om att vi är ateister, nästan alla faktiskt tycks ha valt en annan ”religion”, även om det inte är i ordets rätta bemärkelse. Kalla det ”livsåskådning” istället. Här ryms mycket som man har valt att ”tro på” som vägledare här i livet: pengar är det många som tror på som räddningen här i livet, medan andra kanske brinner för volontärarbete och dedikerar stora delar av sitt liv till det. För mig, och säkert många av er, har minimalismen fyllt den här ”luckan” från andra former av tro. För mig är ju minimalismen ett sätt att planera, styra, sätta mål, bygga drömmar – ja, en livsåskådning. För jag tror ju att minimalismen kommer göra att mitt liv blir bättre (och har förvisso redan upplevt att så är fallet). Och när man funderar på huruvida det är ett prestationssamhälle vi lever i eller ej, så tycker jag det här med minimalismen som (min) livsåskådning blir så mycket tydligare. Prestation + överflöd av intryck i och med (men inte enbart på grund av) digitaliseringen = jag har känt ett behov av att strukturera min tillvaro kring något. Här har minimalismen gett ett syfte, ett lugn – en plan framåt i livet, helt enkelt.
Att inse att minimalismen för mig är en slags livsåskådning gör mig ingenting. Jag vet inte vad jag såg det som innan den här tanken slog mig, men att i dagens samhälle ha hittat en syn på livet och hur man väljer att hantera livet, som funkar för mig och som jag upplever att jag mår bra av (och som dessutom är en hållbar livsstil!), känns bara fint. Och det är nog lite därför jag blir lite upprörd över många minimalismbloggar som har 1) all fokus på ägodelar, 2) sätter upp regler för både det ena och det tredje. Där går minimalismen, för mig, från livsåskådning som är fri för alla, till någon form av ”organiserad religion”, om man kan tänka sig att (miss)förstå mig rätt här. Och det är här prestationssamhället kommer in igen: för minimalism, i alla möjliga och omöjliga former, har ju alltid funnits. Men med prestationssamhället så ska det räknas, föras statistik, stötas och blötas i hur man har valt att konsumera och varför om varenda liten pryl. Jag skrev ju lite nyligen om att du inte behöver räkna dina ägodelar, och det är lite det jag menar även nu. Och det här rör inte bara konsumtion och den typen av påtagliga saker, utan mycket annat. Låt mig exemplifiera med mig själv:
Jag har en lista på datorn där jag för varje månad skriver upp vilka böcker jag läst. Det här har jag gjort i flera flera år. Jag använder även en app där jag lägger in och sen betygsätter böckerna (superbra om man vill komma ihåg allt man läst eller kunna kolla upp vilken del i en serie man senast läste). Men den här listan på datorn: oj vad den stressar mig. Förr läste jag MYCKET mer än vad jag gör idag, och då läser jag ändå flera böcker i veckan i dagsläget. Här om veckan slog det mig att jag måste göra slut med min lästa-böcker-lista. För vems skull gör jag den här prestationen? Ingen har någonsin sett listan. Jag har inga planer på att publicera den. Den är bara en måttstock för hur jag själv upplever min egen prestation när det kommer till det jag älskar mest av allt här i världen: att läsa. Och hur sjukt är inte det? Ungefär som om man skulle logga varenda minut man spenderade med sina barn, som ett bevis för sig själv att man älskade dom. Väldigt osunt, och inte alls i linje med hur jag vill leva mitt liv: minimalistiskt (dvs – bort med den här typen av onödiga distraktioner) och medvetet. Jag menar: jag pluggar på heltid, har ett vanligt jobb, ett eget företag, en blogg och en webbtidning – jag överpresterar väl redan som det är, så varför i hela fridens namn försöker jag prestera inom mitt största intresse som bara är för mig själv? Jag tror att det är de här smågrejerna jag gör som stressar mig en del, jämfört med hur ostressad jag kan känns mig över skolan, Ecosphere, eller ja, precis vad som helst som jag gör som är en viktig del av mitt liv, de delar som påtagligt gör mitt liv bättre och som är en del av min ”plan för livet”. I min plan för livet ingår inte att sitta med en tretusen sidor lång lista med böcker jag har läst vid min dödsbädd. Jag vet liksom inte vem jag tror att jag ska imponera med något sådant. Är det konstigt att jag känner igen mig i trötthetssamhället? Nä. Ju mer jag tänker på det, desto mer sur blir jag på mig själv. Men man lär så länge man lever, och för mig tog det många år som minimalist innan jag ens kunde inse att en sån här liten grej störde i hur jag vill leva mitt liv. Visst är det bisarrt? Att överprestera mot sig själv. Jag tror vi alla gör det. Vissa har det maniskt rent hemma. Andra listar böcker till förbannelse, och andra gör något helt annat som motarbetar ett medvetet liv: typ skriver ett blogginlägg om varje enskild pryl som köps in till hushållet. För nej, i det långa loppet spelar inte motiveringen bakom den där skarvsladden du köpte nån stor roll. Faktiskt.
Nu blev det här inlägget jäkligt luddigt känner jag – å ena sidan svårt att försöka få till nån käck sammanfattning av boken som ledde till att jag ens kom att tänka på det här ämnet, och å anda sidan ett inte helt klockrent resonemang från min sida. Det kanske tåls att utvecklas lite. För egenprestation finns det ju också ett värde i, t.ex. inom träning om man vill bli starkare/snabbare, så behöver det ju verkligen inte bli osunt, eller motverka ens mål och syfte med livet.
– inlägget innehåller adlink –
