Vi slänger oss ju alla med ordet hållbarhet både lite till höger och till vänster, dagligen. Hållbarhet – eller hållbar utveckling, som väl egentligen är det vi pratar om, är ju dock ett rätt stort paraplybegrepp som innefattar så mycket mer än ”miljöfrågor”. Jag tror inte nån blir förvånad om jag förtydligar att man med hållbar utveckling menar en utveckling som inkluderar tre dimensioner: ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Alla har ju hört det förut i ett eller annat sammanhang. Tanken är ju att de här tre tillsammans ska stödja varandra för att skapa en vettig och långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Eller som det så fint sägs i Bruntlandrapporten (som alla som har pluggat miljövetenskap kan intyga att man efter några tentor kan rabbla baklänges i sömnen): ”hållbar utveckling är en sådan utveckling som tillfredställer nuvarande behov utan att äventyra kommande generationers möjlighet att tillfredsställa sina behov”.
Och det här är vad jag har funderat på ett tag: jag tror vi har glömt bort att de här tre dimensionerna ska samspela. Att de banne mig MÅSTE samspela, för annars kommer det inte funka. Det som är grejen tror jag är att vi ibland snöar in på lösningar som funkar rätt okej för oss själva som individer och att vi sen försöker projicera dessa på vår omvärld – HELA vår omvärld. Är ni med på hur jag tänker?
Delningsekonomin, till exempel. Jag tror att den är ett fantastiskt bra komplement till ett annat ekonomisk system, må så vara kapitalismen eller om vi kan komma på en bättre lösning inom rimlig framtid. Men jag tror inte delningsekonomin är en lösning för en hållbar utveckling – för om vi ska vara helt ärliga har mänskligheten sysslat med delningsekonomier förr, och vi bytte ju system av en anledning. Det här är ju förvisso ett enormt stort exempel – men vi kan gå ner på mindre nivåer också. T.ex. att man som individ anser att om vi alla blir veganer så har vi löst problemet – men samma person konsumerar kläder och prylar tillverkade i sweatshops där man utnyttjar människor. Funkar inte helt hundra som helhetslösning, eller hur, oavsett hur schysst det är att vara vegan? Nu snackar jag ju såklart extrema exempel, men det här återkopplar lite till mitt tidigare inlägg om att vi måste sluta hacka på varandra för att inte alla är miljögurus (eller ja, inlägget heter ju ”Pekpinnar hjälper inte någon av oss”). Det vill säga – vi måste komma ihåg att små individuella lösningar, eller lösningar som funkar fint i Sverige, inte funkar lika bra för alla eller i alla länder. Och i mångt och mycket tror jag att detta beror på att vi ofta hittar hållbara alternativ, lösningar, livsstilar och så vidare som inte riktigt omfamnar alla tre dimensionerna av hållbarhet.
En hållbar livsstil är högst individuell, även om den såklart har liknande grundstenar för alla. Men alla kan inte flytta ut på landet och bli självförsörjande – vår största bristvara här i världen är markyta. Alla kan inte handla sina kläder eller möbler på second hand – för då finns det ingen som köper nyproducerat och sen ger det till secondhandbutikerna. Alla människor kan inte bli vegetarianer, för det finns områden här i världen där man knappt kan odla något alls, men där man däremot kan ha gräsbete. Ja, ni hör ju. Alla kan inte stöpas i exakt samma form, för det funkar inte. Den typen av utopi (eller dystopi?) är bara att glömma bort direkt.
En hållbar livsstil handlar ju om att leva på ett sätt så att ens egen, och landets, och världens, sociala ekonomiska och ekologiska balans funkar. Det är ju inte helt lätt. Så det bästa är ju såklart att utgå från sig själv, och det är oberoende av om man vill leva hållbart i stan eller på landet, om man vill resa och se världen eller om man vill semestra på hemmaplan, om man är intresserad av mode eller ej, om man vill ha en bil eller inte – ja, man får utgå från sig själv och sen anpassa SITT hållbara liv till de förutsättningar man själv har, och försöka göra det allra bästa av situationen. Och se till att ens liv blir jäkligt bra, roligt, givande och utvecklande.
Det jag ibland tänker på är att jag tror många ibland glömmer bort sig själva i sin strävan efter att leva mer hållbart. Att man blir så fokuserad på att vara så miljövänlig som möjligt att man glömmer bort att man ska leva också. Om man vägrar sätta sig i en bil (som ju går på fossila bränslen och därmed bidrar till klimathotet osv osv) även om den bilen skulle ta en till en bästa vänner – nja, det är inte så hållbart faktiskt, för hur mår man som individ om man inte kan umgås med sina vänner? Vi kommer alltid få kompromissa på ett eller annat sätt, och förhoppningsvis kommer vi ha en sådan samhällsutveckling så att vi i slutändan inte behöver kompromissa om lika mycket längre. För miljöfrågan är inte alltid det viktigaste som finns. Ett supertydligt exempel: ekologiska kläder är bättre än konventionellt producerade kläder. Win för miljön, inga kemikalier och skonsammare odling! Men hur bra är det för social och ekonomisk utveckling, om de ekologiska kläderna är sydda av barn? Barn som får jobba istället för att gå i skolan? Inte alls så bra. Om man inte tror mig när jag säger att man kan bli så fokuserad på miljöfrågorna att man glömmer bort resten (och att det här är något negativt) kan ju bara se till dem som har blivit så fokuserade på ekonomin att de glömmer bort resten. Kärnan är, och kommer alltid behöva vara, balansen sinsemellan.
Jag vet att det är flera som enbart läser den här bloggen för MILJÖfrågornas skull (och det är mer än okej, såklart!). Men jag bloggar om hållbarhet, och framförallt hållbar livsstil. Så därför dyker det ibland upp (och kommer komma mycket mer) som rör frågor om ekonomi, om samhällsutveckling, om individuell utveckling – ja, allt möjligt. För att det är det som är en hållbar livsstil – samspelet mellan allt detta- hur mycket än miljöfrågorna ligger mig allra mest varmt om hjärtat. För om vi ska vara helt krasst ärliga, så är det i stort sett ingen alls av oss som försöker rädda den är världen för världens egen skull – vi försöker ju rädda den för VÅR skull. Lite egoistiskt, javisst, men också jäkligt mänskligt. Vi kan prata hur mycket vi vill om naturens egenvärde, men jag tror ändå att vi alla försöker rädda den här planeten så att vi, och våra barn, har någonstans att bo i framtiden. Därför kan jag till exempel, i dagsläget med tanke på vad som händer ute i världen, i Europa, i Sverige, tycka att det just nu är viktigare att prata om kultur, och om vikten av att lära känna och uppskatta andra kulturer, om att resa och lära känna nya människor, om att ta hand om sina medmänniskor, än vad det är att köpa ekologisk mat. Men det bästa av allt? Eftersom allt samspelar, så kan man köpa sin ekologiska mat samtidigt som man lär känna nya människor och nya kulturer. Det viktiga är att komma ihåg att det inte funkar att bara snöa in på en endaste grej – allt måste få finnas med och ta plats, eftersom vi pratar om livsstil.
