Den här rubriken ska man ta med en liten nypa salt, men ändå. Som ni vet är jag ju sedan många år minimalist – även om jag inte är nere på en extremt låg andel ägodelar. Jag har en hel del kläder, och mängder av böcker. Men i övrigt rätt minimal, om jag får säga det själv. Under de senaste åren har det känts som om jag inte kommit någon vart med min resa mot ett ännu mer minimalistiskt liv. Jag konsumerar extremt lite. Nya kläder för att byta ut något från garderoben som jag sålt eller haft sönder. Och det är mer ut än in. Några nya böcker att läsa, men också ett gäng böcker som jag ger bort. Så här har det hållit på de senaste åren, och ändå känns det som om jag drunknar i prylar.
ELLER så har jag lurat mig själv. Och det är precis vad jag gjort. Tanken slog mig första gången när jag hade en vän hemma hos mig för några månader sen som sa något i stil med ”hehe, jag som trodde du var minimalist?” och jag förvirrat svarade att ”jo, det är jag ju..”. Men min lägenhet visade inte riktigt det.
Tills jag flyttade ut Ecosphere. Att ha ett helt företag hemma, med lager, kontorsmaterial, kartonger, tejprullar, adressetiketter, klädstänger till pop-up butiker och fan vet allt TAR PLATS. Speciellt när man som jag bor på 23kvm. På nån timme så flyttade jag ut allt ur lägenheten till butikslokalen, kom hem smått utmattad och insåg att min lägenhet kändes som en smärre balsal. Det var liksom rätt tomt. Missförstå mig rätt – mina egna möbler och allt var ju kvar. Men hallen var för en gångs skulle inte överbelamrad av kartonger, och alla garderoberna förutom den jag har mina egna kläder i var TOMMA. Och ovanpå garderoberna stod det inga kartonger. Och i lådorna under sängen fanns det absolut ingenting. De utrymmen som varit fulla men som nu var helt tomma är ju ingenting som syns utåt – men är man den som bor i lägenheten känner man en enorm skillnad. Jag tycker nästan man kan känna hur mycket ledig yta det faktiskt finns, även om den är bakom stängda dörrar eller lådor – som en mental lättnad.
Smått paniskt började jag fundera på vad jag skulle göra – framför allt när det kom till alla hyllorna i garderoberna. Lakanen? Nä, men de hade ju redan en plats. Handdukarna? Nä, de har ju också en plats. Allt har en plats, för jag har ju bott i det här utrymmet och delat det med ett jäkla butikslager under rätt lång tid. Så i brist på annat började jag lasta in böcker från bokhyllorna in i garderoben. Ett ganska så bisarrt beteende, om jag får säga det själv, för det fyllde ju egentligen ingen funktion. Jag visste bara inte vad jag skulle göra med dessa oceaner av ledig plats!
Till slut tog jag mig i kragen och taggade ner lite. Nu har jag gått runt och vridit och vänt på möbler och prylar i två månader, och kommit fram till att jag äntligen ska införskaffa ett litet runt matbord så att jag kan bjuda hem folk på middag utan att de ska behöva sitta lite här och var i lägenheten. Det krävdes dock verkligen två månader av att lite smått flytta runt på saker innan jag insåg möjligheten med matbordet – och samtidigt har jag rensat ut mer från hemmet de senaste veckorna än vad jag gjort sammanlagt det senaste året. Att ge besluten lite tid och sakta men säkert försöka landa i något bra var helt rätt väg att gå just denna gång (och ibland har man ju tillfällen då det är så mycket enklare att rensa ut allt på en gång!), och jag fick en knuff i rätt riktning av att min lägenhet helt plötsligt blev en ”riktig” lägenhet och inte en kombinerad arbetsplats.
Kontentan av det hela: ibland får saker och ting ta lite tid, så att man får en chans att känna efter. I perioder under dessa två månader har jag varit inne på att det jag absolut behövde var en sittplats i stil med en schäslong – ett problem som löstes så fort jag flyttade på en bänk så att den fick ett nytt läge i hemmet och en ny funktion. Den omedvetna minimalisten är just för stunden ytterst medveten!
Bild: John Towner/Unsplash. Jag behöver dammsuga innan kameran åker fram hemma hos mig.
