Ett litet tillägg till söndagens inlägg om minimalismdokumentären, ty jag var alldeles för snabb med att trycka på ”publicera”- knappen, men blev lyckligtvis påmind via Facebook (det går fint att följa Ekoenkelt där och klaga på missar i realtid, alltså). Nämligen att dokumentären kryllar av män. Yngre sådana, äldre sådana, vissa med familj och andra typiska unga digitala nomader. Totalt två kvinnliga minimalister (båda medelålders) är med. Och det här är ett jätteproblem.
Det här är för mig inget direkt jämlikhetsproblem eller så, grabbarna som är med är inspirerande på sina olika sätt och förtjänar sin plats i dokumentären, likaså kvinnorna. För mig ligger problemet i hur, var och från vilka vi själva normalt sett hämtar inspiration.
Att Ekoenkelt generellt lockar kvinnor (86% av alla läsare) och att 79% (av alla läsare) är mellan 18-44 år gamla säger ju något om hur vi gör när vi vill inspireras (disclaimer: jag tar inte för givet att alla inspireras av saker jag skriver. Det är okej). Vi vill ju se någon som till viss mån kan påminna oss om oss själva – antingen kön, ålder, livssituation eller värderingar, till exempel. Då är det ju enklare för oss att se att VI OCKSÅ kan. Jag själv hämtar mycket inspiration från entreprenörer runt om i världen, för pepp till att driva företag, och främst riktar jag såklart in mig på yngre kvinnor som jobbar med kläder. Det är lättare att plocka upp guldkorn då, lättare att sätta sig in i vissa situationer och så vidare.
Därför blir det lite problematiskt med att dokumentären är full med män. Som dessutom närmar sig medelåldern, eller redan är där. Vem i dokumentären ska tilltala just MIG som tittare? Jättebanalt exempel: vad jag kan se är det ingen i dokumentären som bär smink, vilket gör att jag som helt ny på det här med minimalism kanske tror att ingen ”riktig” minimalist använder smink – då kanske livsstilen inte är något för mig? Som sagt, ett banalt exempel, men jag har svårt att se hur en ung tjej kan bli superpepp på minimalism av att se dokumentären, även om man säkert kan låta sig inspireras på olika sätt.
Jag tänker också på många frågor jag får om min ”egen” minimalism, exempelvis hur mycket jag äger av en viss grej. Det är en typisk fråga man ställer, tror jag, för att man vill sätta antalet i perspektiv till sitt eget – om Pernilla har 10 par skor och jag har 13 par, då ligger jag rätt bra till utifrån Pernillas värderingar/livsstil, och det kan jag vara nöjd med. Till exempel. Och därför behöver vi ju variation i vilka vi kan låta oss inspireras av, därför att vi gärna vill jämföra oss med andra (vilket såklart både kan vara positivt och negativt) men också se att andra personer med en snarlik livssituation som oss själva kan åstadkomma saker – vilket ju i slutändan borde betyda att vi själva också skulle kunna det, om vi bara ville. Och just där så lyckas The Minimalists verkligen inte med bredden av inspiratörer.
