Vet ni vad jag glömt meddela? Att jag i slutet på maj (i viss mån i ren affekt) sa upp mig från mitt ”daytime job” och bestämde mig för att satsa på Ecosphere/Ekoenkelt till 100%. Det är det mest vansinniga och läskiga beslut jag tagit, då jag aldrig betalat ut en enda krona i lön till mig själv innan dess, och jag ströp alla andra externa inkomstkällor (vilket egentligen inte är så märkvärdigt då jag hör till den där generationen som fått jobba på skitkontrakt i hela sitt liv).
Det var ju ett väldigt splittrat beslut. Å ena sidan: rent mentalt orkade jag inte att göra precis ALLT samtidigt. Å andra sidan har det ju länge varit en dröm att få jobba heltid med mitt alldeles egna hållbara företag. Och å det tredje så – why the hell not? Jag är ju en mästare på att leva på liten budget, och jag älskar det jag gör. Då borde man ju kunna få ihop det?
Så här en och en halv månad in i mitt ”nya” liv som helt egen, så har jag fortfarande inte landat i vad jag gjort. Jag är smått förvirrad, förstår nog inte att jag (förhoppningsvis aldrig mer) kommer gå tillbaka och jobba åt någon annan. Har ännu inga vettiga rutiner. Är fortfarande trött ända in i själen. Sitter och skrämmer upp mig själv över det faktum att jag en dag kommer bli någon annans chef – så läskigt! Och samtidigt: jag har ett företag med flera olika infallsvinklar som alla rör hållbarhetsfrågor, och jag är fri att hitta på precis vad jag vill.
Att jag/företaget sakta men säkert fått möjligheten att växa, är ju ett tecken på vart vindarna blåser: hållbarhet är något människor vill ha, något som engagerar. Det är något positivt att ta till sig i vad som just nu känns som en jäkligt instabil värld på så många sätt. Dagligen får jag dessutom lyxen att möta människor som är intresserade av hållbarhet, på alla olika nivåer. Mina dagar ägnas åt fantastiska konversationer som ger mig uppslag till allt från blogginlägg, till företagsidéer, till förhoppningar om att vi gemensamt är på väg mot något så jäkla bra.
Den som har drivit eget kan säker känna igen sig i mycket jag upplever med företaget: men just idag känner jag att det var längesen jag ville lägga mig ner i fosterställning på kontorsgolvet, längesen jag kände att ”fan, det här GÅR INTE”, och istället kan jag – lite försiktigt, liksom – drömma om framtiden. Jag bloggar ju rätt sällan om ”entreprenörslivet” eller vad man nu ska kalla det, mest för att det är det enda jag fått ta en massa skit för under alla mina år som bloggare. Och det här livet är tufft nog utan att behöva läsa taskiga kommentarer om att man driver företag. Så jag roar mig istället med tankar på vad framtiden kan ha att erbjuda, den lyxiga känslan i att jag en vacker dag kommer kunna anställa andra människor som också brinner för hållbarhet, tanken på att jag så fort jag får avlastning i företaget kan ägna mer tid åt att skriva: både på bloggen och på nästa bok.
Att starta eget är det absolut bästa beslut jag tagit och samtidigt det dummaste beslut jag någonsin tagit. Jag har fått lära mig allt på vägen för jag kunde inte ett jota innan jag startade, och det har varit tudelat både skitkul och helt vidrigt. Ibland känns det som om jag kommer vara så här urbota trött resten av livet, men övervägande känns det bara som om jag av en slump (tack vare er bloggläsare, ska sägas, för det var ni som fick mig att starta företag då ni hade så många frågor om hållbart mode en gång i tiden) har hamnat på heeeelt rätt väg här i livet, och jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle ha ägnat min tid åt något annat.
Så, med det sagt och innan jag somnar av utmattning: tack alla ni som kommit med hejarop, tack alla som handlar på Ecosphere, tack alla som läser bloggen (och som inte blir sura när jag har bloggsamarbeten och reklam här) och som står ut med att jag inte alltid uppdaterar så ofta, tack alla ni som köpt och läst Ekoenkelt-boken, tack för alla likes och följningar på Instagram och Facebook x2. Varje lilla grej gör det möjligt för mig att få jobba med det här, och varje lilla grej betyder så vansinnigt mycket när man sitter ensam på kontoret och vill slita sitt hår. Och alla kunder i butiken som snarare har gått och blivit vänner och bekanta än något annat, och dom av er som jag har span på pga en del av er är fan min dröm att ha som anställda. Jag må helt enkelt vara trött och utarbetad, men just nu är livet bra fint ändå.
________________________
Psst: bilden är från när Södermalmsnytt var här när jag byggde upp butiken, och jag är generellt gladare än vad jag ser ut att vara på bild. Jag fastnar bara inte på bild särskilt ofta.
