Jag som gillar vetenskapliga fakta ska väl tydligt poängtera här att jag har utvecklat den här principen helt själv genom att ha gått och tänkt på den ett tag. Det vill säga ingen forskning ligger bakom, utan bara en teori om hur vi kan resonera som individer. För idag upplever jag att begreppet ”klimatångest” dyker upp allt oftare. Vi har ångest över att vi inte är 100% perfekt hållbara individer. Vi får ångest över vad vi äter, köper, hur vi bor, vart vi reser och så vidare. Ångest är en sjukt dålig drivkraft. Jag gillar däremot siffror, och tänker såhär: gör rätt 95% av tiden.
Vart vill jag komma med det här? Jo: det är underbart att så många strävar efter att göra så många rätt som möjligt. Men problemet bottnar i att vi är ganska få som vill göra alla rätt, och många vill/kan/orkar inte göra alla rätt. (observera att jag här använder begreppet ”rätt” väldigt vidlyftigt). Så vad sägs om att istället satsa på att göra så många bra val som möjligt 95% av tiden?
Jag började tanken lite smått i mitt inlägg om veganism för en tid sedan (det inlägget kan du läsa HÄR) där jag skrev något i stil med att det viktiga är inte att 5% äter vegetariskt/veganskt hela tiden, utan att 95% av oss äter vegetariskt/vegansk så ofta vi bara kan. Det är då vi börjar göra stor skillnad! Jag tror att man som individ kan påverka mycket mer genom att vara öppen för mycket samtidigt som man inspirerar till de (vetenskapliga) bättre alternativen.
Min tanke ligger någonstans i absolutismen, det vill säga att ska man göra något så ska man göra det till 100% och aldrig får man vika av den valda vägen. Jag vet inte om det funkar ihop med hur många av oss fungerar. Ska jag dra ett jättebanalt exempel? Jag gör det: om jag säger åt mig själv att jag inte får äta godis, så är det en tidsfråga innan jag fuskar och istället äter jättemycket godis. Jag är ärligt talat inte så förtjust i godis jämfört med andra saker jag kan äta istället, men förbudet jag ger mig själv blir snabbt svårt. Har jag inget förbud så äter jag väldigt sällan godis. Jag sätter liksom krokben för mig själv, och så mår jag dåligt över att jag inte kunde uppfylla mitt eget mål.
Sa ju det, jättebanalt när vi pratar om något så stort som klimatförändringarna och hur vi ska kunna fortsätta leva på den här planeten. Men jag tror att 95%-principen kan vara en bra inkörsport för MÅNGA, och så ser vi istället till att 100% av oss gör så bra vi kan 95% av tiden, istället för att 5% av oss gör alla rätt 100% av tiden. Hänger ni med på vad jag menar med mitt luddiga icke-vetenskapliga procentuella argument?
Vi tar mig som exempel: jag är inte absolutist när det gäller nått tror jag. Jag gör en jäkla massa rätt, och en del fel. Det känns okej, och resultatet ser ju rätt fint ut – jag bloggade ju precis om mitt förvånansvärt låga ekologiska fotavtryck (läs HÄR):
- Jag äger ingen bil och åker nästan aldrig bil. Fast kanske en gång i kvartalet tar jag en taxi hem från krogen, och en gång om året åker jag på roadtrip i Sverige för att ta mig till en festival. Och ibland får jag skjuts av mina föräldrar.
- Jag äter nästan alltid vegetariskt och vegansk, och frågar alltid efter schyssta sådana alternativ ute. Men ibland äter jag numera en leverpastejsmacka för att jag tycker det är gott, och jag väljer gärna schysst fisk på restaurang.
- Jag köper i stort sett enbart ekologiska och etiska kläder (och här är jag ju bortskämd som har det som mitt jobb). Och ibland kan jag springa på något som jag blir kär i som inte är ekologiskt och då kan jag slå till ändå.
- Mitt badrumsskåp är ett paradis för den som gillar ekologiskt och naturligt. Förutom mascaran och parfymen, som jag medvetet fuskar med.
Det var några exempel ur livet. Jag kan bjuda på säkert 1000 till. Poängen är att jag försöker göra så många rätt jag bara kan, och det har gett positiva resultat. Och jag har ingen nämnvärd klimatångest (jag har mest ångest över att vi har så många politiker som blundar för klimatet) – jag jobbar dagligen för att det ska bli lättare för mig och många andra att välja bättre och mer hållbara alternativ, jag försöker inspirera till att det är KUL att leva hållbart och att det är vansinnigt givande. Och sen så gör jag lite saker som jag vet är av en väldigt mycket sämre karaktär, men det får vara okej. För min livsstil så som den ser ut idag, är så härlig, enligt mig själv, att jag skulle fortsätta leva såhär även om vi imorrn kom fram till att det inte finns ett klimathot alls. Det är vad åtminstone jag vill kalla hållbart, även om mina 5% fel inte gör mig till en guru för omvärlden.
___________________________________
Bilden har jag använt otaliga gånger förr, men den är fortfarande lika relevant som när Tolkien skrev de där orden.
Och det slår mig nu att det kanske var kaxigt av mig att ta i med hela 95%? Hur känner ni själva? Är jag helt ute och cyklar i mitt resonemang eller råkade jag slå huvudet på spiken?
Av en slump sprang jag dessutom in i ett gammal inlägg jag skrivit, från 2012, som heter ”Om rädsla och hur man förändrar sitt liv”. Den texten passar lustig nog lite in i det här resonemanget. Läs om du vill!
